– Det är lite som att generell miljöhänsyn betraktas som en ursäkt för att avverka. Inte som något som skogsägaren gör av omtanke om olika arter och natur, säger han.
Enligt honom är faktiskt arealen produktionsskog som skyddas på det sättet faktiskt dubbelt så stor som reservaten.
– Vi vet att i medeltal lämnar skogsägaren tio till femton procent som naturhänsyn. Då är enstaka träd och mindre trädgrupper inte medräknade. För SCA:s del handlar det om cirka 3 000 hektar årligen, säger han.
Att dessa insatser ofta underskattas kan bero på att statistiken kan vara svår att tolka, tror Ola Kårén.
– En flikig kantzon kan bli ett eget bestånd som i statistiken klassas som avsättning.
Men framför allt tror han att det saknas forskning.
– Hänsynen har effekt under väldigt lång tid och över hela landskap. Uppföljningen ryms inte inom det tidsspann på några år som ett vanligt forskningsprojekt pågår.
Även känslor spelar in, tror han.
– En skogsmaskin åstadkommer en väldigt drastisk åtgärd. På bara en dag har skogen fällts. Ett brunt hygge en mulen höstdag, det är ingen vacker syn innan det planterats och börjat grönska igen. Det tycker inte jag heller. Då kan det vara svårt att ta till sig att de där kvarlämnade träden faktiskt gör naturvårdsnytta.
Ola Kårén tror att generell miljöhänsyn har framtiden för sig.
– Genom att göra mer specifika åtgärder anpassade efter landskapet kan vi göra ännu större nytta. Det kan till exempel handla om veteranisering, det vill säga att skada träden för att uppnå vissa naturvärden. Eller att lämna extra mycket lövträd i en landskapsdel med mycket äldre lövskog.
Ny teknik som kan kartlägga träd på individnivå kommer att underlätta både åtgärder och uppföljning, enligt Ola Kårén.
– Sedan gäller det att skogsägare behåller motivationen. Den fås genom kunskap. Något som har direkt motsatt verkan är när myndigheter kommer med pekpinnar och detaljregleringar. Det har vi sett för många exempel på.