Slutsatserna grundas delvis på siffror från de femton senaste årens förändring av arealen skogsmark. Forskarna har studerat förändringar i stamantal och stående volym för att sedan omvandla detta till ett arealsmått. Jesse Asubel, från nämnda forskargrupp hävdar att år 2050 kan arealen skogsmark ha ökat med 10 %, eller 300 miljoner hektar.
Vidare beskriver man hur Kina och Indiens skogar har nått någon form av balans. Arealen planterad mark i Kina är till och med så stor att den överskuggar uttaget i Brasilien. Tillväxten är störst i USA, Kina, Spanien samt Vietnam medan arealen minskar i Brasilien och Indonesien. Just USA och Indonesien används som exempel på hur effektivt skogsbruk (USA) på en mindre yta kan få ut en större volym. Europa beskrivs som en skoglig tillväxtzon. Enligt författarna skall urban migration samt effektivare jordbruk ha spelat en roll i det faktum att våra skogar är på frammarsch.
Artiklarna som beskriver rapporten inger en positiv anda men samtidigt väcker de också en del tankar.
Initialt kan man fundera hur man räknat för att få fram ett realistiskt arealsmått över så heterogena områden? Tittar man sedan på de jämförelserna som görs, till exempel mellan Kinas planterade areal och uttaget i Brasilien väcker även det frågor. Naturligtvis är det positivt att man får mer skog i Kina men en plantage där, viktat mot regnskog i Brasilien känns inte riktig. Det stämmer om man stirrar sig blind på areal mot areal, men det känns inte relevant i detta fall.
Jämförelsen mellan USA och Indonesien väcker nästa fråga. Att det amerikanska skogsbruket, vilket i huvudsak sker på laglig väg, skulle vara effektivare än den plundring som i många fall sker i Indonesien känns tämligen självklart. Vidare beskrivs Kina och Indien beskrivs areellt sett som föregångsländer samtidigt som väldiga volymer avverkas illegalt i omkringliggande länder för att sedan smugglas in i dessa båda länder.