Måttligt viltbete gynnar mångfald 

Biologen Joseph Anderson på SLU har studerat viltbetets effekter och RASE:s (rönn, asp, sälg, ek) betydelse för biologisk mångfald. 

– Lagom mycket bete gynnar mångfalden, men för mycket slår ut de känsliga arterna. Finns det inget bete alls tar de mest konkurrenskraftiga växterna över. Vi såg att det finns fler arter av skalbaggar, särskilt jordlöpare, där rådjur och dovhjort har betat, och spillningen är viktig för insekter att lägga ägg i. För kronhjort såg vi inget samband mellan artrikedom och bete. Älgar, däremot, beskrivs ibland som koncentratväljare, kräsna ätare som söker upp näringsrika växtdelar snarare än att beta brett. Det kan skapa större störningar och påverka RASE:s höjdtillväxt.  

RASE pressas från flera håll

Forskarna tror att det fanns betydligt mer RASE innan det storskaliga barrskogsbruket startade. RASE är inte bara viltmat, det är grunden för skogens mångfald. Rönn ger pollen och bär, och träden hyser insekter, lavar och sällsynta tickor.

Men RASE har det tufft. Först betas det ner, sedan konkurreras det ut av barrträd. Mycket hinner aldrig bli högt nog för att gynna mångfalden.  

Enligt Riksskogstaxeringen ökar RASE, men forskningen visar att målen för rekryteringen av det bara uppnås i cirka en femtedel av Sveriges skogsareal. En teori är att viltbete begränsar föryngringen.

Joseph Anderson pekar på kunskapsluckor: Vad händer med RASE på sikt, efter röjningsfasen? Ger betet långsiktiga effekter på trädens möjlighet att bli fullvuxna? Hur påverkar klimatförändringarna och ändrade vintrar betestrycket?  

RASE-arterna är olika och påverkas olika av bete och konkurrens från barrträd. Att slå samman dem är enkelt när man ska mäta, men enligt Joseph Anderson kan det vara missvisande.  

– De nationella målen för lövträdsrekryteringen missar RASE-arternas skillnader. De är även för generella, man riskerar att missa viktiga detaljer på lokal nivå. Förutsättningarna för rekryteringen varierar över landet då boniteter, klövviltsarter och betestryck är olika.  

Läs även:
Större älgstam – högre kostnader

Lokala förhållanden avgör betesskadorna

Forskarna såg att boniteten ibland spelar större roll för RASE:s tillväxt än bete. I hägnade försök på medelproduktiv mark nådde lövträden aldrig upp till målhöjderna, det hämmades av barrträd. På höga boniteter nåddes däremot målen för antal stammar per hektar även under hårt betestryck.

Rönn och sälg gynnas om det är betesfritt, för asp verkar det spela mindre roll. I försöket fanns nästan ingen ek att jämföra med, men den påverkas ofta värst.  

– Måttligt bete kan alltså vara en tillgång, men för skogsägare finns det inga enkla lösningar på betesproblematiken. Värst är det i enstaka föryngringar där djuren samlas och äter på vintern. Blandskog kan tåla bete bättre, men den är mindre lönsam. Att bara minska viltstammen hjälper inte, lokala förhållanden och djurens beteende spelar också stor roll för skadorna.   

Även älgförvaltningens förutsättningar skiljer sig över landet. De lokala förvaltningsområdenas storlek och egenskaper avgör om förvaltningsmålen kan nås. Därför kan man inte styra älgstammen bara utifrån de nationella målen för lövträdsrekryteringen.  

Det räcker heller inte att minska älgstammen för att säkerställa lövträdsrekryteringen. Samma antal djur kan ge olika betestryck beroende på hur mycket mat det finns. Få djur kan ge högt betestryck om det är ont om mat, och tvärtom.  

– Det vore bra att samförvalta och integrera skogsbruket med viltförvaltningen. Skogens struktur med beståndsåldrar, gallringar och hyggen påverkar både var djuren vistas och vad som kan växa där. Förvaltningen måste vara artspecifik och inte bara titta på totalt antal hjortdjur. Man måste se vilka arter som betar, älg och mindre hjortdjur har olika effekter. Måttligt bete kan vara en tillgång, inte ett hot.