Moderaternas och Kristdemokraternas budget med nedskärningar på 2 miljarder kronor av klimat- och naturvårdsarbetet får nu omfattande negativa effekter för landets skogsägare. Varje dag kommer rapporter om hur pengar saknas för planerade reservat i härjade brandfält och hur hundratals skogsägare får osäker väntan på pengar för redan ingångna avtal om reservat, naturvårdsavtal och biotopskydd. Skötsel av redan skyddade skogar skrotas. 1500 människor i gröna jobb avskedas. Ja, listan blir längre varje dag.
Men i tidningar som LAND och ATL hälsar ledningen för LRF skogsägarna dessa nerskärningar med tillfredställelse. Förmodligen för att man själv föreslagit dem. Men dessa frågor är av sådan magnitud att de bör hanteras av rörelsens olika stämmor. Ledningen för LRF Skogsägarna känner sig dock tillhöra de få utvalda. Man har flyttat besluten från de många till några få. Man kan konstatera att skogsägarrörelsen har transformerats från medlemsnyttatill industrinytta.
Debatten och åtgärderna om de skyddsvärda skogarna är nu så förvirrande att all logisk hantering av frågan är omöjlig. Det är dags för omtag som möjliggör en konstruktiv dialog.
PÅHITTAT PROBLEM
A strawman, eller halmgubbe på svenska, betyder att man hittar på ett problem och sedan debatterar problemet. Väcker man riksdagspolitiker mitt i natten och frågar ’vilka är de viktigaste frågorna i svensk skogsnäring’ får man till svar, att de stora problemen i skogen är äganderätten och rättsosäkerheten. Men båda frågorna bygger på myter skapade av LRF skogsägarnas ledning. Vi har ingen äganderättskris i svensk skogsnäring. Någon rättsosäkerhet finns ej. Utan bara skogsägarrörelsens eget köpstopp av virke från nyckelbiotopsinventeringarna.
Att två tredjedelar av landets skogsägare valt att stå utanför LRF skogsägarna bekommer inte LRF när de stoppar den nationella inventeringen, det vill säga kunskapsuppbyggnad om var vi har landets mest skyddsvärda skogar.
De hävdade negativa effekterna är ett resultat av certifieringssystemen som förhandlats fram mellan näring och miljöorganisationer samt vissa andra intressenter. Syftet med dessa system är att stärka svensk export av skogsindustriprodukter och tjäna mer pengar i svensk skogsnäring. Överenskommelsen i certifieringssystemen tillåter inte avverkning i nyckelbiotoper. Certifieringen är ingen lag utan en marknadsöverenskommelse som vilken annan Kravmärkning som helst av olika produkter. Därmed är staten inte involverad och någon rättsosäkerhet kan därmed inte föreligga och nyckelbiotopsinventeringen utgör inget hot mot äganderätten.
IFRÅGASATT VÄRLDSBILD
Men LRF:s världsbild ifrågasätts dessbättre av seriösa debattörer. Nyligen publicerades en viktig intervju i ATL, med revisionsdirektören Linda Sahlén Östman, Riksrevisionen (www.atl.nu/skog/mer-oforutsagbart-utan-nyckelbiotopsinventering-2/). Hon understryker att kunskapen om skyddsvärda områden är för låg och satsningen på en nyckelbiotopsinventeringen var därför angelägen.Östman säger vidare att utan en nationell inventering av naturvärdena blir arbetet med skydd av skog mer oförutsägbart för skogsägarna och att det leder till större motsättningar än om myndigheterna kan arbeta mer strategiskt.Dessutomleder det till mindre kostnadseffektivitet i arbetet med skydd av skog.
Forskarna Mårald och Sténs, Umeå universitet presenterade nyligen en vetenskaplig analys av äganderättsdebatten. De konstaterar att debatten sker i begränsat forum, det är få dominerande debattörer, ensidig stark koppling mellan debattörerna, en gemensam ideologisk bas och en hög grad av upprepning.Den dominerande debatten har förts i LRF-knutna Land och ATL. Författarna konstaterar ätt sättet debatten bedrivits har minskat ömsesidig förståelse, medfört högt tonläge, andra perspektiv tystats ner och andra aktörer varit tysta och inte vågat delta.
BLOCKERANDE DEBATT
Slutsatsen man oundvikligen drar är att debatten om ’äganderätt, nyckelbiotopsinventeringarna och rättsosäkerhet’ förts på ett sätt som inte varit konstruktivt utan varit blockerande för lösningar.
Men huvuddelen av de politiska partierna har okritiskt anammat LRF Skogsägarnas argument. Detta sammanhänger med att LRF skogsägarna har använt en effektiv kampanj med nyckelord och idiom med tusentals upprepningar samt kontrollerat begreppsapparaten, vilket effektivt talar till känslor och själen hos enskilda individer, och även politiker.
En annan förklaring är att man säger sig representera alla landets 319 000 privata skogsägare men i själva verket talar man för skogsägarrörelsens 106 000 medlemmar. Men inte ens detta är korrekt då det finns många skogsägare i rörelsen som inte accepterar LRF Skogsägarnas argumentation men de hörs inte. De har inte fått någon chans att deltaga i processen.
En tredje förklaring är att LRF Skogsägarna inte lyssnar på sin egen retorik. Vid varje tillfälle de gör ett utspel i dessa frågor är det alltid någon som påpekar att de har fel i sin argumentation och att logiken inte håller. Men man hör inte sin egen retorik och kritik utifrån. Ledningen lever i sin bubbla och tutar på som om ingenting hänt. Det är som de tondövas symfoniorkester.
ÖVRIGA SKOGSÄGARE
Det totala privatskogsbruket avverkade cirka 43 miljoner m3fub och tillgänglig statistik tyder på att både medlemmar i skogsägarrörelsen och övriga privata skogsägare kan ha haft en avverkning i intervallet av 20-25 miljoner vardera m3fub 2017. Sålunda gruppen ’övriga privatskogsägare’ är en lika stark och betydande grupp som medlemsgruppen. Men den första gruppen har inte någon egentlig lobbyorganisation och därför står LRF Skogsägarna oemotsagda inom det totala privatskogsägandet.
När jag i riks- och fackpress försökt lyfta dessa viktiga frågor väljer LRF Skogsägarnas ordförande att inte svara på sakfrågorna utan insinuerade att om jag inte var kommunist så i varje fall socialist som eftersträvade planhushållning. Det är inget bra sätt att föra en debatt. Istället fortsätter man tala om sina halmgubbar, äganderätt och påstådd rättsosäkerhet.
Det är uppenbart att denna såpopera inte kan fortsätta under en mandatperiod till utan regeringen måste ta omtag i frågan. Regeringen bör om man är seriös, som ett första steg, snarast arrangera en regeringskonferens där man med en bred systemsyn analyserar hur ett effektivt system för skydd av värdefull skog kan skapas. Därefter ger man det vidareutvecklade skogsprogrammet i uppgift att vara arenan för fortsatt arbete. Det är ytterst angeläget att alla intressenter i frågan kommer till tals och inte bara de särintressen som hittills varit aktiva i debatten. Utan ett väl genomtänkt och förankrat koncept för skydd av värdefull skog kommer vi inte att kunna implementera ett uthålligt och hållbart skogsbruk, vilket kommer att krävas av våra internationella exportmarknader.
STEN B NILSSON, professor, skogsägare och medlem i LRF och Södra.