Jag påtalade i en debattartikel att LRF skogsägarna inte har stöd i stämmobeslut för sin kampanj för M/KD:s budget som innebär betydande problem för oss skogsägare. Samma sak gäller det remissvar man lämnat på Skogsstyrelsens rapport om ökad skogsproduktion där LRF inte vill att medlemmarna ska avsätta mer skog för naturvård. Dessa är så tunga beslut att medlemmarna borde ha möjlighet att yttra sig.
Studerar man stämmoprotokollen för 2018 för LRF, de fyra skogsägarföreningarna och Principdeklarationen från Sveriges skogsägare så finns inget stöd för ovanstående aktioner. Tvärtom, i stämmoprotokollen talas om ökad frivillighet vid nya avsättningar av värdefull skog och behov av budgetmedel.
I stället för att svara på kritiken i min artikel så skickar LRF skogsägarnas ledning fram sju förtroendevalda för att kritisera mig personligen i sitt svar. Detta är ett fult och ovärdigt sätt att debattera. I svepande ordalag kallas den som har synpunkter på LRF nedlåtande för ”glada debattörer”. Det är exakt så här Donald Trump argumenterar och bemöter kritiker.
TRE EXEMPEL
För granskar man det hundratal debattartiklar som finns med synpunkter på LRF skogsägarnas agerande, finner man inte ett enda exempel på erkännande från LRF Skogsägarna sida om att det finns något att beakta i debattörernas synpunkter. Felen är alltid budbärarens. Låt mig ta tre exempel på detta:
- I en debattartikel i Land Skogsbruk (18 februari 2017) föreslår LRF:s egen legendariska ordförande Bo Dockered att LRF skogsägarnas ledning bör agera tidigare i den politiska processen istället för att som nu skälla när besluten verkställs. Då går Skogsägarnas ledning till personligt angrepp på Dockered och insinuerar att han lever i det förgångna. Men på Dockereds frågor ges inget svar.
- När professor Erik Westholm, i Svenska Dagbladet (6 mars 2017) påtalar att ingen, inte ens vi skogsägare får betalt för att följa lagar – då förringas synpunkten till att professorn väger lätt mot LRF som vet bäst. Och som vanligt överdriver LRF hur många skogsägare de företräder med sin visdom. På sakfrågan ges dock inget svar.
- I september 2018 presenterade miljöexperten Magnus Nilsson tankar och förslag om hur Sverige kan få en mer kostnadseffektiv naturvård i skogen. Objektivt sett är det naturligtvis en helt relevant fråga Nilsson ställer. Men när ledningen för LRF skogsägarna svarar i DN debatt (14 sep 2018) förringar man Nilsson som person, hänvisar till hans tidigare anställningar och kallar frågan han ställer för ”befängd”. På sakfrågan, hur vi ska få en kostnadseffektivare naturvård, har LRF inga förslag själva.
Ja, så här kan man hålla på i det oändliga. På sociala medier skickar sedan LRF fram horder av troll och betalda informatörer att stötta LRF skogsägares ledning. Inte konstigt att skogsdebatten blir förgiftad.
Som påpekats ovan lobbade LRF skogsägarna i M/KD budgeten för en ödestigen slakt av svensk klimat-och naturvårdsbudget. När det blev så välkomnade man detta på bred front i media. Nu försöker skogsägare och myndigheter få en överblick av alla de negativa konsekvenserna av LRF skogsägarnas lobbykampanj som landsbygdens naturvård fått. Här är några exempel på vad LRF skogsägarnas ledning lobbat för i sin iver att stoppa nyckelbiotopsinventeringarna och nya avsättningar:
- Mellan 300-500 skogsägare får vänta på ersättning av redan påbörjade reservat
- Kometprogrammet och andra frivilliga avsättningar försvåras eller stoppas helt
- Pengar till nya reservat, som i 2018 års brandfält, minskas kraftigt eller dras in helt.
- 1500 gröna jobb försvann och all berörd personal avskedades.
- Bidrag till solpaneler, rovdjursstaket och myggbekämpning stoppas eller minskas kraftigt.
- Skötseln av befintliga reservat stoppas eller minskas
Till skillnad från LRF skogsägarna inser Centerns Annie Lööf att ovanstående konsekvenser inte är hållbara och angriper nyligen i en artikel i DN M/KD-budgeten och lovar mer pengar i vårbudgeten. Det är bra.
MEDLEMSTAPP
Kanske är det LRF skogsägarnas krig mot allt och alla som exempelvis har medfört att Mellanskog under de senaste fem åren tappat cirka 20 procent av medlemmarna samt förlorat stora arealer ansluten skog? Kanske är det därför två tredjedelar av landets skogsägare aktivt valt att stå utanför föreningarna och att hälften av privatskogsbrukets avverkade virke numera säljs direkt till industrin utan mellanhänder?
LRF skogsägarna hävdar i sin replik till min artikel att man organiserar ’ett par hundra tusen skogsägare’. Fakta är att det snarast är 106 000 av cirka 330 000 privata skogsägare. Man vill således göra sig viktigare i skogspolitiken än vad man i själva verket är.
Den uppkomna situationen är problematisk. I den refererade DN-artikeln säger Annie Lööf klart att hon inte vill ha någon nyckelbiotopsinventering. Men vad ska vi ha istället? Och vad händer med nyckelbiotoperna i certifieringen? Lena Dahl FSC säger i en artikel i Göteborgsposten att trots bristen på inventering så är det inte fritt fram att avverka skyddsvärd skog för skogsägarna har ett egenansvar. Men lyssnar man på LRF skogsägarna är det tveksamt om de avser att leva upp till detta egenansvar och då hänger FSC-märkningen i luften. Då är det inte så underligt att det flyter runt dokument i Bryssel som ifrågasätter det svenska skogsbruket
Allt detta kokar ner i en enda fråga. Bidrar verkligen LRF skogsägarnas krig mot allt och alla till ökad medlemsnytta och bättre ekonomi för skogsgårdrana kollektivt? Att förgifta skogsdebatten och ständigt bråka och inte bidra med konstruktiva lösningar torde knappast bidra till framtidstro bland skogsägare, ej heller stärka näringens internationella konkurrenskraft.
Pär Fornling har i sin ledare i Land Skogsbruk nr 9, 21 februari helt rätt satt fingret på denna kärnpunkt. ’Med rätta är skogsägarrörelsen djupt engagerad men att bara ligga i krig med omvärlden leder fel’.
Sten B Nilsson
Professor, skogsägare och medlem i Södra