Det är mest en fråga om scoopjakt, och den finaste merit en journalist tycks kunna få är att tvinga en makthavare att avgå.
Den metoden gör nog inte så stor nytta i arbetet med att förbättra u-ländernas situation. Betydde debatten (drevet) om Bai Bang att resultatet blev bättre?
Sida blivit räddare
SR-journalisten Jan Mossander har i åratal jagat Sida för att hitta exempel på att ”skattebetalarnas pengar” gått till icke avsedda ändamål. Om Sida blivit bättre tack vare detta vet jag inte, men däremot har nog Sida blivit räddare och besvärligare att ha att göra med.
Mossander har samlat sina radioprogram i en bok. Det mesta är säkert rätt i sak men jag blir besviken eftersom det mest blir en revisors minnen. Tänk om frågan ”varför” understundom ställts! Har det blivit problem eftersom Sida/UD:s personal är okunniga, slöa, dumma eller korrupta? Eller är Sidas administration olämplig med tanke på uppgiften? Gör förresten de pengar som kommer ”rätt” någon nytta?
Förlorar de allt?
Den journalist som nu vill väcka debatt kan resa till Brasilien för att studera arbetsförhållandena i sockerrörsodlingar. Dessa är som känt ofta usla vilket betyder att detta med import av etanol från sockerrör inte är problemfritt. Vilket skulle bevisas!
När jag gräver i frågan så upptäcker jag dock att antalet arbetare i sockerodlingarna minskar eftersom maskiner tar över. Vad händer då med de arbetare som förlorar jobbet? Får de det bättre eller förlorar de allt? En diskussion om detta skulle vara intressant.
I Indien satsade biståndsgivare (och regeringen) under 1970/80-talen på ”Social Forestry” (småskaligt skogsbruk). Det uppstod förvisso ett antal problem och kritiken (mest intern) blev så hård att biståndsgivarna lämnade och bytte till något annat. Var detta en framgång? Månne det inte varit bäst för Indien om programmen med ”social forestry” kunde ha fortsatt i någon form. Indien behöver producera biomassa och de problem som uppstått hade antagligen kunnat lösas.
Kritik av missförhållanden på arbetsplatser i Kina och Indien tycks sälja och bli uppmärksammade. Planteringar av exoter och monokulturer beskrivs alltid som något mycket negativt. Regnskog skall alltid skyddas, även om lokalbefolkningen mister sin bärgning. Bioenergi svartmålas för det mesta.
Lockande peka ut IKEA
Det tycks vara lätt och mycket lockande att hitta missförhållanden på IKEA, StoraEnso och H & M och dess underleverantörer i u-länder. Beskrivningar och analyser blir mycket i svart och vitt. Är det en sann bild som presenteras, eller är det den bild som är lättast att få fram? Med rätt valda exempel kan det mesta bevisas.
Jag antar att många enskilda påverkas av det som skrivs och låter sina inköpsvanor påverkas. Företag tycks vara livrädda för negativ publicitet och drar sig säkert helst ur problemen. Kritik mot biståndsprojekt kunde fordom leda till en hård debatt. Nu tycks dock biståndsorganisationer ha lärt sig att göra ”en pudel”.
Istället för att opponera sig mot onyanserade påhopp så gör man avbön och lovar att rätta till problemen. Vart leder detta?
Opportunistisk kritik
Jag ser problem med den opportunistiska kritiken, men jag ser ingen lätt lösning. Det måste vara oemotståndligt lockande för journalister och enskilda organisationer att kritisera problem i u-länder. Det finns barnarbete, dåliga arbetsförhållanden, usla löner, ofrihet och tyranni.
De problem som beskrivs är verkliga, men vad blir resultatet av skriverierna? Blir det bättre om svenska företag lämnar och företag från Indien och Kina, som inte har någon besvärlig hemmaopinion, tar över?
Vi i norr ser länderna i syd med våra ögon. Vi överför värderingar från våra postindustriella samhällen att gälla i länder (eller delar av länder) som befinner sig på självhushållningsstadiet.
Ofta önskar jag att kritiken ibland blandades med försök att problematisera frågorna. Vad är bakgrunden till problemen? Vad kan göras? Blir det bättre om verksamheten läggs ner? Kan problemen lösas? Vad är realistiskt att begära i dagsläget?
Scoopjakten
Jag är antagligen orättvis. Vi som har arbetat med bistånd och internationella frågor hela livet vet inte vad som är rätt eller fel. Kan man då begära att en journalist eller enskild organisation skall komma med svaren. Nej! Men skulle det inte gå att ibland lämna scoopjakten och försöka identifiera intressanta frågeställningar? Och att vara lite mer ödmjuka och inse att verkligheten oftast är varken svart eller vit utan grå.
Problemen i u-länder (och i miljön) är ofta så stora att det behövs en kontinuerlig diskussion om vad som kan göras. Förenklade budskap kan dock göra skada eftersom allmänheten, företag, biståndsorganisationer och enskilda organisationer ofta blir skrämda och försöker anpassa sig till det som skrivs. Det är tyvärr tveksamt om halvsanningar leder till någon förbättring.
Reidar Persson
reidar.persson@sprod.slu.se