I flera delar av landet ökar kronhjorten, men ur det perspektivet är den inte någon av de största skadegörarna i skogen. Lokalt kan de däremot göra stor skada. Att de föredrar vårt vanligaste och ekonomiskt viktigaste trädslag spär på problemet. De är mindre förtjusta i exempelvis björk och al.
Intresset för att jaga kronhjort har ökat – eller kronvilt som djuret ofta också kallas i till exempel jaktliga sammanhang.
– I takt med att de sprider sig, bildas allt fler kronhjortsskötselområden. Dessa fungerar ungefär som älgskötselområden, men är inte fullt lika styrda, berättar Anders Jarnemo som är forskare och lektor vid högskolan i Halmstad.
Det är genom dessa skötselområden som stammen regleras, med undantag för Skåne. Där förekommer licenstilldelning.
När kronhjortar orsakar skador på skog händer det att det kommer krav på skyddsjakt och förlängd jakttid, men enligt Anders Jarnemo är det inte någon oproblematisk lösning. Det kan till och med få motsatt effekt.
– Skyddsjakt kan förvärra skadorna på skogen. Kronvilt är skygga och störningskänsliga och när de skjuts på öppen mark drar de sig in i den trygga, täta granskogen. Där spenderar de allt större del av dygnet och äter då ännu mer bark.
Det finns också röster som vill att jakten på kronhjort ska avregleras och att allmän jakt ska införas som bara regleras genom en specifik jakttid under vilken man får skjuta hur många djur man vill.
Men även här är verkligheten mer komplicerad, enligt Anders Jarnemo, eftersom handjur kan vara mer attraktiva för jägare.
– Med allmän jakt får man ett hårt jakttryck på handjur och ett lågt på hondjur. Det är ett vanligt mönster för grupplevande och trofébärande arter som dovhjort och kronvilt, säger han.
Stammen kan därför få en sned könsfördelning med ett överskott av hindar.
– Dels vill jägare gärna skjuta djur med troféer, dels finns ett motstånd mot att fälla hondjur. Det senare är kanske lite av en känslomässig attityd, resonerar Anders Jarnemo, men beror också på att om man skjuter hinden kommer hon inte att stå där med en kalv nästa år.
– Handjur är också lättare att skilja ut i en flock och man behöver inte riskera att göra en kalv moderlös.
En hög andel hondjur i stammen innebär att en hög andel av djuren kommer att föda en kalv varje år. Med andra ord får stammen en hög tillväxtkapacitet.
Det allra viktigaste skälet till att inte förlita sig på avskjutning är ändå, enligt Anders Jarnemo, att det är ett trubbigt instrument när det gäller att minska skogsskador. Forskarna ser helt enkelt inte något starkt samband mellan kronhjortstammens täthet och skadenivå.
I Södermanland samt i Kolmården i Östergötland är stammen till exempel tät, men skadenivån låg.
– Skogarna där har gott om buskvegetation och ris som blåbär, lingon, ljung och lav som de hellre äter än bark. Dessutom ligger inte skogarna i anslutning till jordbruksmarker. Vi ser att risken för skador är större i jordbrukslandskap och om granbestånden ligger nära åkrar, säger han.
Det gör de i Skåne och där blir barkskalningsskadorna stora redan vid en låg förekomst av kronhjort. Hjortarna lockas av de öppna fältens odlingar, samtidigt som den täta och mörka skogen ger välbehövligt skydd.
– De är på fälten nattetid och drar sig in i skogen på dagen, förklarar Anders Jarnemo.
Denna nattaktiva dygnsrytm är egentligen en följd av kronhjortarnas anpassning till oss människor och vår jakt på dem. Ett exempel på favorittillhåll är kärr och mossar med tät lövvegetation, där det både är störningsfritt och god tillgång på föda.
Det verkar som om vissa växter ökar hjortarnas sug efter bark. När de äter raps, exempelvis, vill de balansera med fiberrik bark. Liknande mönster syns vid utfodring.
– Vid utfodringsplatser i Skåne har vi sett att skadorna på närliggande skog ökar. Inte för att det är fler djur, utan troligen för att fodret i sig får dem att äta mer bark.
Det här hör troligtvis samman med att sockerbetor är vanliga vid utfodring i Skåne. Precis som rapsen tros de öka behovet av bark i kosten.
Men det finns också sätt att skapa lockande foderalternativ i skogen.
– Skogsägare kan tänka på att lämna grenar och toppar vid avverkning. Det gäller både löv och tallstammar med glansbark som de älskar. Tjockare bark på äldre granar är inte så populärt, men man kan se på stormfällda, äldre granar att kronvilt gärna äter den tunnare barken närmare toppen, tipsar Anders Jarnemo.
Bland lövträden är till exempel ask, asp och sälg favoriter.
– På längre sikt handlar det om att skapa mer växande foder i skogen, att släppa in ljus och öka tillväxten av bärris och buskvegetation. Man kan också anlägga viltåkrar i avskilda lägen, där kronviltet vågar beta dagtid.
TIPS / UNDVIK SKADOR
Här är Anders Jarnemos tips till skogsägare om hur de kan minska risken för betesskador av kronhjort.
- RÄTT FODER Betmassa, majsensilage och en blandning av skott, toppar, hö, spannmål och kalciumfosfat och foderkalk har visat sig minska skadorna.
- RÄTT PLATS Lägg inte foderplatser nära skadekänsliga bestånd.
- SKJUT INTE Vid skyddsjakt på öppna platser söker djuren skydd och föda i skogen i stället – med följden att skadorna kan öka.
- SKJUT TIDIGT Avsluta säsongens avskjutning så tidigt som möjligt, gärna till årsskiftet. När djuren börjar känna sig trygga kan de söka sig ut på gräsmarker i stället för att stå i skogen och äta bark.
- STÖR DEM Kronhjortar är mycket känsliga för störningar i daglegorna. Om skador uppstår i ett bestånd kan man störa dem exempelvis genom hundjakt eller att gå genom bestånden upprepade gånger.
- GE FRISTAD Samtidigt kan man ge dem lugn och ro där de inte orsakar skada, till exempel i lövkärr och mossar eller gammal skog med tät undervegetation.
- SKAPA BETE Öka fält- och buskvegetation i skogen och skapa avskilda viltåkrar, där hjortarna vågar beta dagtid.
FAKTA / KRONHJORT
- Kronvilt (Cervus elaphus) är ett annat namn på kronhjort, djuret är detsamma.
- I dag finns de i alla län förutom Gotland och Norrbotten.
- Nästan över allt är trenden ökande. Åren 2021 till 2022 fälldes drygt 9 000 djur, vilket tyder på en stam kring 30 000 djur i hela landet.
- I början av 1900-talet var de nära utrotning.
- Arten vandrade in söderifrån för cirka 10 000 år sedan och dagens djur i södra Skåne härstammar från de ursprungliga.
- I resten av landet härstammar härstammar de från djur från andra europeiska länder som har rymt från svenska hägn eller släppts ut.
- Det är svårt att se skillnad på de ursvenska djuren och de som introducerats via hägn men de senare har i genomsnitt fler taggar. Det är ett resultat av hur man prioriterat vid avel i hägn på kontinenten.
Källa: Anders Jarnemo.