Länge leve skogsplätten!

Bild för Karin Lepikko Written by Karin Lepikko On the
Foto: Stefan Örtenblad, SKOGEN-bild.
FÖRENINGEN SKOGEN KOMMENTERAR För många storstadsbor är skog detsamma som ”plätten runt hörnet”. Men behöver det vara något dåligt? För SKOGENs journalist Karin Lepikko var barndomens skogsplätt en portal till ett fantasirike – och ett livslångt intresse för skog.

Nyligen publicerades en undersökning som visar att ungdomar har svårt att definiera vad en skog är för något. Där nämns också att storstadsbor generellt definierar skog som plätten runt hörnet.

Annons
Annons

Då tänker jag: Det är i alla fall en början.

I förorten där jag växte upp fanns tre plättar runt hörnet. Den närmaste kallades Kullen. Dit gick de yngsta barnen och de lataste hundägarna. (En ganska olycklig kombination, det här var före bajspåsarnas tid). Lite längre bort låg en sorglig skogsremsa mellan två vägar som kallades Långskogen. Där dumpades bilvraken.

Sedan fanns Storskogen. För att nå den måste man korsa en motortrafikled. Dit fick vi absolut inte gå. Dit gick vi alltid.

Min bästa kompis och jag hade nästan en parallell verklighet i Storskogen. Där lekte vi skönhetssalong och ridskola. När det var bråkigt hemma traskade vi iväg. Ibland handlade lekarna om överlevnad i undergångens tecken – vi var den sista spillran av mänskligheten som av någon anledning måste bo i skogen

Och i tonåren gick vi promenader under djuuupa samtal.

I 20-årsåldern var vi sedan länge mer intresserade av vad som hände i stan.

Senare, när vi fick egna barn, återvände vi till skogen.

Jag inser att tiderna har förändrats. ”Skärmtid” har kommit att påverka våra liv. Våra barn vistas för mycket inomhus och tappar kontakten med naturen.

I min nuvarande tätortsnära skog syns delvis en annan bild.

I den pågår aktivitet under dagsljusets alla timmar. Här syns barnfamiljer och pensionärer. Hundägare och terrängcyklister. Här får man hålla undan för små målmedvetna joggare i fotbollskläder som har Marta och Zlatan som idoler. För skolor, fritids och stödboenden är skogen ett extra klassrum.

Jag går med min hund i skogen varje dag. Och jag känner många av dem jag möter. Som det autistiska barn som bara finner lugn vid skogspromenader.

En del av skogsbesökarna har inte varit i Sverige så länge.

Som en ung man från Syrien som för första gången stod på ett par skidor. På knackig engelska frågade han om det var tillåtet att åka skidor på gångstigarna. Visst sa jag, men varnade honom för nerförsbacken med en tvär böj kantad av träd och stenar.

”Äsch” sa han. Det blev en skaplig smäll men han tog det med jämnmod.

Nej, vår skog är inte Bullerbyn. En kväll blev jag vittne till en förfärlig misshandel och fick ringa polisen.

Men vår skog är stadsdelens mest populära andningshål och mötesplats. En livsnerv, om man så vill. Och jag tror att den bidrar med omätbara värden när det gäller välbefinnande.

Ändå är den under ständigt hot. Det finns en politisk vision för vår del av ytterstaden. Enligt den ska alla skogar mellan stadsdelarna tas bort. Nej, så säger man inte. Man säger att "stadsdelarna ska bindas samman för att skapa en äkta stadskänsla”.

Jag tillhör inte dem som automatiskt protesterar mot att det byggs bostäder på min bakgård. Ibland får man offra en gräsmatta!

Men när man vill ersätta skogen med en häftigt trafikerad väg för att ”binda ihop” förorterna, då reagerar jag!

Jag kan höra hur folk på landsbygden suckar. Ständigt dessa storstadsmänniskor! Men jag tror att skogsplätten runt hörnet kan vara inkörsporten till ett större skogligt intresse. Så var det i alla fall för mig. Utan dessa plättar, eller en mormor på landet, finns ju ingenting som kan väcka funderingar kring skogen.

Det är en utmaning att bygga bostäder och anlägga vägar och samtidigt behålla skogsplättarna. Bostadsområden måste byggas i mindre klungor, påbyggnader med lätta trästommar måste övervägas oftare och ibland krävs att man tar fördyrningen för att gräva ned en väg.

Det innebär initialt större kostnader men frågan är vad det kostar att stänga in människor i förorter utan någonstans att ta vägen.

Det vill vi kanske inte veta.

 

 

 

Publicerad:
Bild för Karin Lepikko
Karin Lepikko
Reporter
  • De testar fjärrstyrda skotare

    Nu testar Sveaskog att fjärrstyra skotare. Fjärrstyrning skulle innebära en förbättrad arbetsmiljö för många maskinförare. ​
  • Annons
  • Vida nöjda med halvåret

    Kategorier: Vida, halvårsrapport
    Vida-koncernens halvårsresultat sjönk med närmare 40 procent jämfört med i fjol. Ett bra rörelseresultat efter förutsättningarna, anser ledningen.
  • Etiopiskt skogsprojekt får svenskt hållbarhetspris

    Organisationen Forested Foods har fått ett svenskt hållbarhetspris för sitt arbete med att etablera skogsjordbruk i Etiopien. 
  • Annons
  • Brand på lantbruksuniversitet troligtvis anlagd

    Kategorier: SLU Alnarp
    Tidigt på onsdagsmorgonen drabbades Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp av en brand i en träbyggnad. Branden, som misstänks vara anlagd, påverkar inte terminsstarten.
  • Natur kan trigga ungas klimatångest

    Kategorier: barn och natur, klimatoro
    För vissa barn kan vistelse i skog och natur ge ångest istället för glädje. Upplevelsen triggar oron för klimatförändringar, enligt en brittisk studie.
  • Annons