Under det senaste decenniet har skogsföretagens och skogsägareföreningarnas styrelser tillsatt tolv vd:ar på skogssidan. Elva är män. Och det är ingen slump. Det finns nästan inga kvinnor i den traditionella rekryteringsbasen för skogsnäringens toppar.
Det beror på att branschen inte lyckas placera kvinnor på linjechefspositioner. För det är bland linjecheferna med resultatansvar för industri och virkesanskaffning som skogsföretagens styrelser väljer sin vd:ar.
Så funkar det visserligen i alla branscher, men i skogsbruket blir det därför alltid en man – andelen kvinnor är extremt låg.
Det gäller även industrin. Ungefär 25 procent av de högsta cheferna är kvinnor, men de flesta är personal-, ekonomi- eller informationschefer. Om man undantar dem minskar andelen till cirka tio procent. I skogen är siffrorna ännu sämre.
Ska man rekrytera kvinnor med rätt bakgrund måste man alltså även kunna rekrytera utanför skogsbranschen. Tidigare var det närmast otänkbart, men Sveaskog, Norra och Norrskog har faktiskt rekryterat i andra branscher vid de tre senaste vd-tillsättningarna.
Fast det blev ändå män.
Även inom övriga näringslivet råder en kraftig underrepresentation av kvinnor i ledande chefspositioner.
– Diskussionen kring jämställdhet i näringslivet och om kvinnor på maktpositioner har länge varit fokuserad på styrelser i börsbolagen, men för att bedöma hur väl en bransch lockar kvinnor måste man fokusera på chefspositioner och ledningsgrupper, säger Tove Dahlgren som är tillförordnad vd på jämställdhetsstiftelsen Allbright.
Det är där makten finns och där man ägnar sig åt den dagliga driften, enligt henne. I dag är sex procent av vd:arna och 21 procent av dem som sitter i ledningsgrupperna kvinnor och det förändras långsamt.
– Studenterna som nu tar examen kan i högre grad se fram emot samma möjligheter, oavsett kön under sina yrkesverksamma år. Är du däremot 43 år eller äldre är ett jämställt näringsliv inget du får uppleva innan pensionen, statistiskt sett. I den här takten kommer vi dit år 2039.
Det innebär att många kompetenta kvinnor aldrig kommer att tillåtas nå sin fulla potential.
Enligt Tove Dahlgren beror det främst på normer och traditioner, att män klamrar sig fast på höga positioner.
– När en Anders slutar börjar man ofta genast att leta efter en ny Anders med samma kravprofil, säger hon.
En man som vill bryta dessa traditioner är Pär Lärkeryd. När han tillträdde som Norra skogsägarna vd:s 2011 var hans stridsrop ”satsa på jämställdhet – och börja med ledningen”. Han har fått ett starkt renommé som engagerad förkämpe för jämställdhet och de andra skogsdirektörerna kallar honom skämtsamt för Jämo, efter Jämställdhetsombudsmannen.
2014 tilldelades han Greve Carl Bernadottes skogspris av Föreningen Skogen för att han är ”en central förebild för en bransch som vill, men ännu inte har lyckats, att bli jämställd.” Det är ett pris som delas ut till personer som ”gjort det svenska skogsbruket utomordentliga tjänster”, men den här gången grundade sig nomineringen mer på signalpolitik än på meriter, vilket är unikt.
Som vd på teknikföretaget Indexator i Vindeln lyckades Pär Lärkeryd i början av 2000-talet vända en akut personalbrist genom att rekrytera kvinnor. Andelen kvinnor ökade till 20 procent av personalen och gav dessutom ett antal positiva bieffekter som bättre fungerande arbetsgrupper. På golvet. Det gick sämre på ledningsnivå.
Vad trodde han då, när han började på Norra, att det berodde på att så många stannar vid själva insikten om att jämställdhetsarbete kan gynna organisationen, men inte arbetar aktivt med jämställdhetssatsningar?
– Jag tror att skogsbruket helt enkelt inte har någon aning om hur man ska jobba med frågan. Det behövs en verktygslåda, annars blir det lätt bara en massa snack, men inget händer. Man måste göra något aktivt. Sätta mål, sa Pär Lärkeryd när jag intervjuar honom på hösten 2012.
– Vårt mål är att vi ska vara det mest jämställda skogsföretaget år 2017. Ja, jag vet att det är ett låg ställt mål – jag hade faktiskt inte full kunskap om hur illa det är ställt med jämställdheten i branschen när jag satte det, sa Pär Lärkeryd då och skrattade lite.
Men 2017 utgör kvinnorna inte ens en tiondel av Norras fälttjänst. Och i ledningsgruppen sitter det – liksom fem år tidigare – kvinnor på två av åtta ordinarie stolar. Det är personalchefen (hr) och ekonomichefen – två traditionella kvinnopositioner, de som sköter de stödjande processerna. Männen sköter makten, virket, marknaden, skogen. På Norra är alla linjecheferna utom en män. Den bilden känns igen från i princip alla svenska skogsföretag.
Den här kulturen bekräftas också av forskaren Gun Lidestav vid SLU, som har granskat skogsbrukets jämställdhetsarbete.
– Så ser det också ut i skogsföretagens jämställdhetsplaner: Den maskulina normen i organisationerna förblir osynlig och oproblematiserad, säger hon.
Kvinnorna beskrivs som att de saknar rätt kompetenser och att de måste hjälpas fram.
– Fokus på att ”stötta” och ”hjälpa” kvinnor till ledande positioner bidrar till att forma jämställdhet till en smal fråga för enbart en liten och relativt privilegierad grupp kvinnor, säger Gun Lidestav.
Enligt henne är det ingen slump att det går långsamt.
– Dels finns det en rädsla för kvotering bland männen, som begränsar möjligheterna till förändring. Dels skyller man kulturen på äldre män i organisationen, utan att se sitt eget beteende.
Hur ser det då ut bland de förtroendevalda medlemmarna i Norra? Andelen kvinnliga skogsägare är 34 procent, men redan bland föreningens förtroendevalda har andelen gått ned till 25 procent. Av skogsbruksområdenas ordförande är fem av tjugosju kvinnor. I styrelsen är tre ledamöter av tolv kvinnor.
Kvinnor är svåra att hitta eller tackar nej, säger källor på Norra. Men är kvinnor generellt dåliga på att ta plats i maktsammanhang? Nej, enligt genusforskningen tackar kvinnor ja i samma utsträckning som män.
Att det skulle finnas väldigt få kvinnor som kan axla just rollen att representera Norras medlemmar eller tillföra något i styrelsearbetet verkar orimligt. Kanske hänger det samman med att den åtta man starka valberedningen efter fem års jämställdhetsfokus fortfarande bara inrymmer en kvinna.
Jämställdhetsprojektet är annars en profilfråga för föreningen. Skogsutbildning anpassad för kvinnor, trainees av båda könen, jämställd sponsring, jämställdhetspriser – ändå går det trögt.
Fast det tycker inte föreningens ordförande Torgny Hardselius som sitter och harvar men stänger av traktorn när jag ringer. Tvärtom:
– Nä, det går riktigt bra tycker jag. Vi har ju tre i styrelsen och två tjejer i ledningsgruppen, hr och ekonomi. Det är viktiga poster. Oerhört viktiga! Vi jobbar som du vet mycket med det här. Men det tar tid, det måste man ha respekt för.
Frågan är alltså om Per Lärkeryd har levt upp till förhoppningarna som juryn för Bernadotte-priset hyste. Faktum är i alla fall att Norras jämställdhet inte är bäst i branschen, snarare en av de sämsta om man räknar i personalliggaren.
Och det vet så klart Lärkeryd.
– Vi har inte hittat vassa verktyg för att förändra numerären ute i linjen, säger han. Det har varit tufft. Vi lyckas rekrytera en del tjejer och de trivs till en början hyfsat i små arbetsgrupper i inlandet, men i samband med familjebildningen vill man flytta till en större ort. Man slutar eller byter befattning. Killarna är ofta födda i inlandet – och in i branschen. De hittar gemenskapen i skoter, fiske och jakt. De blir kvar.
Pär Lärkeryd talar också om traditioner och gamla normer.
– Det kan också vara tufft för tjejerna att möta äldre manliga skogsägare, som i värsta fall knappt ser dem. Då lockar de administrativa uppgifterna snart mer än virkesanskaffning och produktion. På huvudkontoret är över 40 procent av de anställda tjejer. I fältlinjen är de inte ens tio procent och bara en av våra virkesområdeschefer är kvinna.
– Men jag är stolt över är att vi förändrar värdegrunden i företaget. Det är en grundförutsättning för att kunna attrahera och behålla kvinnor överhuvudtaget. Och jag är stolt att jag själv lyckas hålla lågan brinnande i branschen. Det är värt något.
Pär Lärkeryd betonar att han håller händerna borta från föreningens medlemsrepresentation. Det är styrelsen som har anställt honom, inte tvärtom. Han försöker ändå påverka föreningen att jobba med nya kravprofiler och att utbilda valberedningarna, i ett läge där många skogsägarkvinnor har abdikerat från skogsägandet.
– Skogen får ni tala med Gunnar om, säger de ofta, men kanske ska normen inte alltid vara att heta Allan eller Erland eller Gunnar och vara storskogsägare från byn?
Det behövs en bredare representation, funderar Pär Lärkeryd som äger predikandets passion. Men frågan är om föreningen lyssnar.
Filosofen George Bernard Shaw sa: ”Den som kan, gör det. Den som inte kan undervisar.” Det gör Per Lärkeryd. Han har ett managementföretag i vilket han ägnar sig åt hur värdegrundsfrågor kan integreras i ett företags strategiska arbete, åt jämställdhetens betydelse för konkurrenskraften och inte minst åt hur man i näringslivet kan arbeta med frågan.
Han har dessutom rätt. I teorin. Angreppssättet som han föreslår – ”börja med ledningen” – anses vara det effektivaste sättet att driva jämställdhetsarbete.
– Man måste skapa förebilder i företagsledningarna. Kvinnor på chefspositioner attraherar kvinnor till branschen. Det måste synas att man kan växa i företagen, konstaterar Tove Dahlgren på Allbright.
En bransch som uppfattas som gubbig får svårt att vända trenden, säger hon.
– I praktiken riskerar en sådan bransch att aktivt säga nej till halva den möjliga rekryteringsbasen. I dagens läge när hela näringslivet slåss om rätt kompetenser ger det stora rekryteringsproblem, särskilt på kvalitetssidan. Man når inte de bästa.
Hur mycket tid har då branschen på sig att skaffa goda förebilder i form av kvinnor på ledande positioner?
– Allt mindre, konstaterar Pär Lärkeryd. Det gäller inte bara attraktionskraften, utan även hur samhället ser på oss. Ett gäng äldre gubbar som avverkar skog har svårt att nå det övriga samhället med budskap om samhällskontraktet – att vi även tar ansvar för infrastruktur, bevarande och hållbarhet. Men sådant här tar tid. Det måste man ha respekt för.
Och det är det många som har. Den senaste statliga uppföljningen från just Västerbotten visar att regionen förväntas ha jämställda löner om 160 år.
Då har den västerbottniska skogen fällts och växt upp igen – två gånger.
TEXT & FOTO : SVERKER JOHANSSON
Läs mer i SKOGEN 3 digitalt som prenumerant eller köp av lösnummer