Sverige ska bli en av världens första fossilfria välfärdsnationer. Det är ett uttalat mål och en rad branscher presenterar sina färdplaner för fossilfri konkurrenskraft. Skogsindustrierna talar i sin tur om att ”arbetsmaskinerna i skogsindustrin och i skogsbruket” (dock räknar man inte in transporterna) skulle kunna vara helt fossilfria till år 2030.
Fast man målar kanske snarare upp det som en så kallad målbild snarare än ett konkret mål …
Hur som helst, att tekniken finns/kommer att
finnas skriver nog fler under på och nyttan ifrågasätts knappast, men hur det ska gå till vet ingen – eller vill ta ansvar för. En rad faktorer och aktörer måste samverka: politiker och myndigheter, forskning, marknad, teknikföretag, skogsentreprenörer med flera.
Alla är inte ens särskilt sugna på att prata om frågan, men entreprenörerna är i alla fall tydliga – åtminstone om Philip Jämtgård tillåts föra deras talan.
Läs hela artikeln i SKOGEN 11/2018
SKOGEN-numret finns att läsa digitalt - som prenumerant eller lösnummer
Visst är det möjligt – men …
SKOGEN KOMMENTERAR. Jo då, det är nog tekniskt möjligt att köra fossilfritt i skogen om drygt tio år, men vägen dit är krokig och frågan är om det är marknadsmässigt realistiskt. I artikeln ovan sätter Philip Jämtgård fingret på flera nyckelfrågor som måste lösas.
Framför allt måste det finnas en långsiktig, hållbar lösning som alla kan samlas kring och som fungerar från dag ett. Av ekonomiska skäl går det inte att pröva sig fram eller byta spår. Det är fler aktörer än de maskinentreprenörer som Philip representerar som inte har råd med blindskär eller inkörningsproblem.
Skogssektorns forskningsinstitut Skogforsk duckar lite för frågan, just för att signaler och framtidsscenarier från olika aktörer spretar. Man ser det ”mer som en marknadsfråga och därför något som ligger utanför Skogforsks sfär att diskutera”. I stället kan man få en roll i ett senare skede, för att till exempel analysera konsekvenser av olika alternativ när de klarnar.
Vad skogsmaskinstillverkarna tycker kan vi än så länge bara spekulera kring. SKOGEN har kontaktat flera av de större tillverkarna för att fråga om deras syn på en omställning till 2030, men inte lyckats få några kommentarer trots upprepade påstötningar ända upp till vd-nivå.
Det är dock inte så svårt att gissa deras grundinställning. Framför allt är det ett faktum att den svenska marknaden för skogsmaskiner är för liten för att ha avgörande inverkan på utvecklingen av nya tekniker.
Dessutom är man ofta beroende av tredje part, till exempel motortillverkarnas produkter, och har mindre bra erfarenheter från tidigare försök med till exempel elhybridmaskiner.
Så länge inte den internationella marknaden agerar mer kraftfullt eller efterfrågar maskiner med alternativa drivmedel kommer tillverkarna inte att ta några initiativ i den riktningen.
Men för att marknaden ska börja ställa krav krävs andra incitament än miljönytta – läs lönsamhet – och det förutsätter styrmedel och riktlinjer från både branschorganisationer och politiskt håll. Vilket i sin tur kräver samsyn, enighet och handlingskraft.
Över nationsgränser. Inte bara inom EU.
Så, 2030? Tror knappast det …
Text: Per Ericsson
