Vägen till dagens naturhänsyn har inte gått spikrakt.
Det framkom av de inledande samtalen på Höstexkursionen den 19-20 augusti på Kopparfors marker vid Kungsberget.
Per Simonsson, biolog som jobbat med naturvård hela sitt yrkesliv, tog oss tillbaka till 1960-talet.
Inte så ljuva 60-tal
Dåtidens kritik mot skogsbruket var hård. Det var igenplanteringen av odlad mark, förmörkningen av landsbygden, som dominerade debatten.
Men det riktigt mörka kom med flygbesprutningen med herbicider för att bekämpa lövsly.
Därefter vidgades kritiken och handlade om omfattande skogsgödsling, hyggesplöjning, främmande trädslag och de riktigt stora kalhyggena.
Detta medan skogsbruket fasade vid minnet av sönderhuggna restskogar, och ansåg att avverkningar som skapade skogar med stor tillväxt faktiskt var naturvård.
Men krafter var i rullning.
På skogshögskolan fanns en arbetsgrupp som ledde till bildandet av Databanken för hotade arter. SLU tog fram handböcker i naturvård.
Och när den svenska miljörörelsen sökte stöd hos utländska köpare av skogsprodukter började bland annat tyska förlaget Springer att kräva kalhyggesfritt papper. Det bidrog till att Sverige började tillämpa internationella certifieringsregler.
Kampanjer banade väg
Omfattande kampanjer, inte minst Skogsstyrelsens Rikare skog som utbildade hundra tusen personer, banade väg för en ny syn. Och 1994 kom skogsvårdslagen med produktion och miljö som jämställda mål.
På lokal och regional nivå började det hända saker. Exempelvis ägde den första naturvårdsbränningen rum i trakterna av Ockelbo. På initiativ av en man vid namn Rune Dehlén, med bakgrund hos gamla Kopparfors, brändes cirka åtta hektar.
Det kan nämnas att intresset för bränningen, som bildade skola för naturvårdsbränningar, var minst sagt ljummet från högre skogstjänstemän och miljöorganisationer.
Naturhänsyn – det här vet vi
Vad vet vi en idag? En hel del men inte allt, är det korta svaret.
SLU-professor Lena Gustavsson förklarade begreppet naturhänsyn, att träd, enskilda eller i grupp, lämnas vid avverkning för att gynna den biologiska mångfalden.
Det handlar om platser där arter ska kunna överleva hyggesfasen. I förlängningen ska arterna spridas och ekologiska processer upprätthållas. Ett plus i hänsynen är att bevara habitat som är störda av exempelvis brand.
Joachim Strengbom, docent i ekologi vid SLU, nämnde att fokus ändrats över tid.
I dag tänker vi mer på funktion, som markens kolomsättning och möjlighet till näringsupptag.
Fokus låg tidigare på att bevara skogar i ett sent successionsstadie, det vill säga ekosystem i skogar som utvecklats under lång tid.
Det är ett tänk som kräver stora skyddsobjekt i äldre skog, vilket kan vara knepigt.
– Man borde också fokusera på vilka arter som faktiskt kan överleva på exempelvis de hundra kvadratmeterna vi står på nu, sa han och tittade sig omkring.
Spara ytan där arterna finns
– Det finns visst stöd i forskningen för att hänsyn fungerar om den lämnas där arterna finns. En studie visar att rödlistade lavar och mossor fanns kvar tre-sju år sa han men tillade:
– Då måste man ju veta var arterna finns.
En insikt som växt med tiden är hur viktigt det är att främja störningsgynnade arter.
Och han saknade ett inslag i den hänsynsyta med grova tallar som exkursionens deltagare just besökte.
– Jag ser inga silverfuror eller tallar med brandljud, sa han.
Dessa stående döda, torra träd liksom träd som härdats av exempelvis brandskador, är viktiga för den biologiska mångfalden.
Men de tar många decennier att skapa.
– Jag tycker att man kan hjälpa till genom att punktbränna eller skada trädet mekaniskt. Det behöver inte vara så svårt, sa Joachim Strengbom.
Annan styrkt nytta är enligt forskarna att sköta lövträd, det vill säga att röja runt dem och släppa in ljus.
Lena Gustavsson nämnde vikten av lövträd. I studerade 30-åriga bestånd med tio kvarlämnade lövträd per hektar fanns både fler arter och individer jämfört med rena granbestånd. Inte minst av fåglar som spillkråka och nötväcka.
Död ved gör skillnad
Ett väl beprövat tips är att lämna kantzoner vid vattendrag, de skapar viktiga livsmiljöer och minskar näringsläckage nedströms, bland mycket annat.
Att lämna död ved är en hänsynsåtgärd som görs av många skogsägare. Som en följd är mängden död ved, som är så viktigt för en stor andel skogslevande arter, ökande.
Men vissa önskade nyttor, som om arterna faktiskt sprider sig till den unga skogen runtomkring, är inte utredd. Detta helt enkelt för att modellen med naturhänsyn ”bara” har 30 år på nacken, som Lena Gustavsson påpekade.
Och visst behövs också sammanhängande skogar, exempelvis för mykorrhizavampar som förser skogarna med näring
– Sparar man tio procent vid en avverkning försvinner ju ändå 90 procent av livsmiljöerna, sa Joachim Strengbom.
Studier visar också att det finns fler rödlistade arter i såväl nyckelbiotoper, reservat och i äldre produktionsskog jämfört med hänsynsytor.
– Men hänsynsytor har en stor fördel genom att de är spridda precis överallt, sa Lena Gustavsson.
Om värdarna: Föreningen Skogen: en ideell, allmännyttig förening som i drygt 140 år har verkat för ett aktivare och hållbarare brukande av skogen. Ger även ut tidningen SKOGEN.
Om Kopparfors skogar: Bildades 2018 i samband med omstruktureringen av Bergvik.
Är ett helägt dotterbolag till FAM, ett privat bolag som i sin tur ägs av de tre största Wallenbergstiftelserna.
Kopparfors skogar förvaltar en procent av Sveriges skogar, motsvarande en areal på 282 000 hektar. Den produktiva skogsmarken är 229 000 hektar och virkesförrådet 31 miljoner skogskubikmeter.
Bolaget, som har har 27 anställda, upplåter vatten och mark för fiske, jakt och vindkraft.
Dess anor går till mitten av 1800-talet, då som skogsindustribolaget Kopparfors AB. Det införlivades i Storakoncernen 1987.
MER FRÅN HEX!
Vad sade den politiska panelen? Och Skogsstyrelsens generaldirektör?
Hur hanterade Kopparfors Skogar 1,5 miljoner kubikmeter fälld skog efter stormen Johannes?
Mer från Höstexkursionen publiceras löpande här skogen.se. Håll utkik!