Skogsägaren Sture Björch i Jämtland upptäckte först att ett antal granar i ett bestånd som närmade sig avverkningsmogen ålder höll på att torka. När han inventerade skiftet mer noga fann han till sin förvåning att åtskilliga träd hade dött eller var i dåligt skick.
– Barrmassorna var uttunnade i varierande grader. På somliga träd var det nästan bara nakna grenar. Här och där var topparna tunna och missfärgade också, beskriver Sture.
Han trodde först att det var granbarkborre, men hittade inga spår av sådana.
– Och hade det varit granbarkborre borde det ju ha gått fortare för träden att dö. Men här föreföll det vara en långsam process på gång.
Skadorna var extra märkliga, eftersom förutsättningarna för gran här är de bästa. Beståndet var homogent och låg i svag södersluttning på finmoränmark. Till slut var det just marktypen som gjorde Sture fundersam.
– Jag tänkte att jag själv kanske hade orsakat skador när jag gallrade med min skördare för några år sedan, men när jag diskuterade saken med min skogsinspektor på Norrskog var han rätt säker på att det inte var så – men att påverkan på träden ändå hade med marken att göra och att orsaken måste ligga mycket längre bort i tiden. Då insåg jag att han kunde vara något på spåren, säger Sture.
Han berättar också att den här skogsmarken är bördig och på sådana marker fanns ofta bra undervegetation som kunde betas – och det var precis vad som hände här ända in på 1960-talet.
– Hästarna från de omgivande byarna släpptes lösa på bete efter att vinterns skogsjobb och vårbruket var avklarade. Och sedan kom korna som betade till långt fram på höstarna, minns Sture.
Trampet från hovar och klövar på den tämligen lösa marken skadade granarnas rötter. Följden blev rotröta, en svampsjukdom som i varierande grad sprider sig upp i stammen.
– Jag beräknar att mellan tio och femton procent av beståndet har torkat eller kommer att torka. Hur stor del som inte är synligt påverkat är inte helt lätt att säga. Jag har tagit ner granar jag trott varit friska, men som visat sig vara sjuka. Så på sikt kommer jag avverka hela beståndet, avslutar Sture.
INTE KALKRÖTA
Enligt Skogsstyrelsen är rotröta inte ovanligt i äldre granbestånd på finmoränmarker som betats. Rotröta kallas ibland felaktigt kalkröta, en missuppfattning som härrör från att finmoränmarker ofta är kalkhaltiga.
SKOGEN 1/2018