Nio år sedan. Det är tidig morgon, omkring fyra, det är tyst, så när som på enstaka skall från någon hund. Det är fortfarande mörkt trots att det är sommar. Ljuset kommer först framåt sex-tiden. Solen stiger snabbare än man är van vid. Dimman som sakta skingras nere i dalen. De första guldgula strålarna träffar de mörkt gröna skogklädda bergstopparna. Det är helt vindstilla. Det doftar svagt av den karakteristiska sommartallsdoften när det är riktigt varmt och bara lite lagom fuktigt. Utsikten över den dimhöljda dalen och det första ljuset på de skogklädda topparna är hänförande. Ögonblicket är magiskt.
Jag snör på mig skorna, kopplar hundarna till midjebältet. Turen går sedan på branta stigar mellan träd av omväxlande ålder.
Det är då det händer, det brakar till alldeles nära. Jag har blivit varnad för både björn och bergslejon, hundarna stelnar till och spanar, men den här gången var det bara en ko på bete. Tillbaka i huset sätter jag mig på verandan och tittar på utsikten och på den mosaiska skogen som breder ut sig bland bergen. Ömsom huggen, ömsom uråldrig. Det är slående vackert, det går inte att komma ifrån. Jag blir påmind om kärleken till skogen. Den som beriktat mitt liv på så många olika sätt.
Men skönheten till trots… I Kanada, i British Columbia, brukar man inte skogen som vi är vana vid hemma. Man hugger först och främst urskog. Det finns ingen brukad skog som hemma. Sen planterar man något som man vill ha, inte med nödvändighet det som växte där förut. Skogen växer men uppföljningen är tveksam. Därför blir det en hel del skador i form av insekts- och svampangrepp. Av detta skäl, liksom för att man inte gallrar, står mycket död ved i skogen. Under sommarens heta månader med tidvis starka vindar och åskväder skapas perfekta förutsättningar för skogsbränder. Det så kallade skogsbruket betraktas som hållbart. I Sverige skulle man kalla det för rovdrift, en fullständig förvandling av naturresursen skog.
Det intressanta med detta är inte hur man gör i Kanada, utan varför det anses vara så fel det vi gör i Sverige. Att som vi ha mer gammal skog, mer skog i största allmänhet, mer död ved och bättre förutsättningar för biologisk mångfald än på de senaste hundra åren?
Jag var tidigare aktiv i flera olika så kallade miljöorganisationer. Av ekonomiska skäl kunde jag inte vara det under studietiden. Men, jag betraktar mig fortfarande som en förkämpe för det goda brukandet av våra naturresurser. Jag kan dock för mitt liv inte förstå varför det skulle vara så dåligt att hållbart bruka vår svenska skog för en omställning till en så kallad bioekonomi. Det måste ju vara bra. Jag förstår inte varför det envist hävdas från vissa håll att en omställning till en bioekonomi skulle vara dåligt? Det var ju därför jag var medlem i de där miljöorganisationerna en gång i tiden.
Jag går tillbaka in i huset för att väcka henne. Hon som skulle komma att, tre år senare, flytta till Sverige. Vi träffades i jobbet, hon från Kanada och jag från Sverige. Hade det inte varit för skogen som vi båda jobbar för, ett jobb där vi båda försöker skapa bättre förutsättningar för det hållbara brukandet, med en kontinuerlig utveckling mot något bättre, skulle vi inte vara där vi är idag. Bara för att våra barn skall kunna få uppleva de där magiska stunderna där ute i skogen samtidigt som de har hållbara material att leka med, sitta på, äta ur och bo i. Hade det inte varit för skogen hade vi aldrig setts, och våra barn inte funnits. Kärleken och skogen, kärleken till skogen. Visst är det fint? Låt det fortsätta av få vara fint.
Jonas Rönnberg
Styrelseledamot Föreningen Skogen