Kan lilla Danmark lära oss något?

28 augusti 2017 På den tiden jag var statlig skogstjänsteman hade varje län en självständig myndighet, skogsvårdsstyrelsen. Varje län kunde mer eller mindre göra sin egen tolkning av lagen och medborgarna alltså få olika regler för sitt skogsbrukande. 

Det fanns en till myndighet, Skogsstyrelsen, med ­samordnande ansvar. På min myndighet i Norrbotten skojade man vänligt om att den tillförordnade general­direktören på Skogsstyrelsen var flygrädd. ”Han kommer aldrig hit och kollar oss.”

Tidningen SKOGEN 8/2017Du läser nu ett smakprov ur tidningen SKOGEN.
Testa SKOGEN. Digitala utgåvor ingår»Runt om i landet förklarade man att samordning till en enda myndighet inte skulle fungera eftersom förutsättningarna var så speciella i just det egna länet. Visst ­gällde samma juridiska och biologiska lagar – ”men vi har ju så annorlunda skogstillstånd!”
Eller annorlunda marknad. Eller ståndortförhållanden. Eller skogsägare. Eller fastighetsstorlekar. Historia och traditioner, kunskaper, folklig opinion, maskinpark …
Märkligt nog suckade personalen på länskanslierna ändå över att de lokala distrikten inte följde länets gemensamma instruktioner. Vart och ett av de 25 distrikten i Norrbotten menade ju att de hade så annorlunda skog. Eller traditioner. Eller ståndortsförhållanden …

Så småningom slogs myndigheterna ihop till en enda. Det visade sig att gemensamma rutiner fungerade riktigt bra. Samma myndighetstillsyn, bidrag, rådgivning och kursinnehåll.

I det här numret av SKOGEN tittar vi lite närmare på skogsbruket i våra grannländer. Men har vi något att lära där? Svenskt skogsbruk brukar inte behöva sitta i skolbänken i det fjärran Tyskland eller lilla Danmark. Vi har ju så annorlunda skog, marknad, skogs­ägare, maskinpark …

Bengt Ek, chefredaktör och ansvarig utgivareBengt Ek, chefredaktör och ansvarig utgivareI inledningen av min skogliga bana var jag med på en studieresa till Japan. Herregud, så annorlunda förutsättningar de hade! Det var kuriosa i toppklass, men fanns inget att lära – tänkte jag då. Först långt senare började jag fundera på japanernas passion för trä, handelskunnande, tusenåriga horisont långt bortom vår hundra­åriga. I Tyskland tyckte jag på 1980-talet att man var överkänsliga för körskador och helknäppa som plockhögg skog. I Kanada verkade det så onödigt att lämna dött virke i vattendragen för djurlivets skull. Och varför lade finländarna så mycket kraft på att odla björk?

Med åren hann utvecklingen ifatt mig och svenskt skogsbruk. Vi tog till oss många av idéerna – trots att vi har så annorlunda förutsättningar.
Vad gör man för galenskaper i andra länder i dag som vi kommer att härma om trettio år?

SKOGEN 8/2017

Hämtar fler artiklar
Till Skogen startsida
På väg
Paul är ny virkesansvarig på Skogssällskapet i västra Götaland
SkogsJobb