Bonifatius slutavverkade hedningarnas ek och lanserade granen som kristen symbol
Symboliska och heliga träd har figurerat i mytologi och religion i alla tider. I asatron var livets träd Yggdrasil själva axeln i världsalltet och legenderna berättar också om ett heligt träd vid templet i Uppsala, eventuellt en idegran.
Även eken ansågs helig och var dessutom Tors eget träd. De gamla grekerna instämde, men menade att det var Zeus eget. Icke – det är ju Jupiters, lär romarna ha invänt.
Assimilering är smartare än tvång, tänkte saxaren Bonifatius som hade tagit på sig att kristna hesserna i Tyskland. Han högg ned deras heliga ek och byggde en kyrka av virket. Sedan spann han vidare på trädtemat och använde granens triangelfigur för att tydliggöra kristendomens heliga treenighet för de nyss omvända hedningarna.
Det var kanske därför som just granen blev högtidsträdet nummer ett – och just där, i Tyskland. Det var nämligen framför allt där som traditionen att resa och klä träd runt jul växte fram. Redan på medeltiden nämns inomhusgranar och under renässansen spreds den, inte minst av nordtyska och även baltiska hantverksgillen som prydde granar med godsaker och dansade runt dem vid sina julfester.
Julgranen i tyska arméns sjukstuga i Versailles 1871 gjorde sitt för det stora genombrottet.
Att man länge föredrog att hänga granen upp och ned med toppen nedåt kan kanske, kanske hänga ihop med en urgammal polsk sed. Där hängde man en dekorerad gren av ett barrträd i taket under den förkristna högtiden koliada – olika varianter på namn och stavning förekommer – som firades i stora delar av östra Europa.
Där liksom på många andra platser smälte gamla hednatraditioner ihop med de nya, kristna ritualerna och grenen i taket levde kvar i Polen ända tills den tyska granen tog över under 1800-talet.
Vid samma tid började traditionen sprida sig på allvar i hela Tyskland. Tidigare hade julgranen betraktats som en protestantisk och nordtysk angelägenhet. När armén prydde sina baracker och fältsjukhus med julgranar under det fransk-tyska kriget 1870 och 1871 kom det riktigt breda genombrottet.
I sextiotalets USA var äkta skogsråvara lika passé som aluminiumgranar lyckligtvis är i dag.
I Skandinavien fick granen länge stanna utomhus innan mer välbeställda hem under 1700-talet började anamma tyskarnas idéer. Det skulle dock dröja till 1900-talet innan julgranen blev riktigt folklig här hemma.
Även i USA snappade man så småningom upp de europeiska granidéerna och med den snöbollen väl i rullning därborta fanns förstås ingen hejd på kommersialisering och kitsch. Eller så kallat moderna material, men sådant talar vi som skogstidning tyst om.
Chichilaki är ett georgiskt julträd som bränns upp när den ortodoxa julen är slut i januari.
Vi blickar hellre ännu längre bakåt. I Georgien finns till exempel en mycket gammal tradition som möjligen kan vara en av föregångarna till julgranen. Den så kallade chichilakin görs oftast av hassel som hyvlas till hårliknande spån och dekoreras med bland annat torkad frukt. En del säger att den symboliserar helgonet Basileios skägg. Storleken varierar, de kan vara bordsprydnader eller flera meter höga.
I Vietnam firar man vårfesten têt med bland annat nyårsträd.
Under Sovjettiden var chichilakin förbjuden, precis som många andra religiösa symboler – inklusive julgranen. Den senare återinfördes dock officiellt 1935, men då som ett sekulärt nyårsträd som gärna dekorerades med symboler för modernitet och landets framsteg, till exempel flygplan, raketer och kosmonauter.
Även Turkiet har importerat granen från väst, men eftersom landet till största del är muslimskt och inte firar jul har den blivit en symbol för nyåret även där. Det vietnamesiska nyårsträdet har en helt annan historia och förmodligen ingen koppling alls till vår gran, men fint är det – eller hur?
SKOGEN 11/2015