När Ola Andersson blev med skog för fyra år sedan sällade han sig till den statistiskt lilla grupp skogsägare i åldersspannet 20 till 29 år. Den har under de senaste åren minskat från ungefär femtusen personer till strax under fyratusen i fjol, enligt Skogsstyrelsens siffror.
Men för Ola var det alltid självklart att han skulle ta över och bli tredje generationen skogsägare i Salbohed en bit norr om Västerås.
– Jag fick följa med pappa ut i skogen och trivdes alltid med det, säger han.
Det satte även spår när det gäller Olas yrkesval. Han bestämde sig tidigt, gick skogsbruksgymnasium och köpte en grävmaskin för att användas i skogen redan innan han köpte någon bostad.
Trots hans pappas förmanande ord:
– Han sa ”jobba aldrig i skogen”, säger Ola glatt.
En varning som alltså inte hjälpte. I dag är Ola anställd hos en skogsentreprenör, där han oftast kör gallringsskördare.
– Men det var ju annorlunda på pappas tid, tuffare med manuell röjning under tidspress.
Den egna skogen har han skött i samråd med pappa även innan han officiellt tog över den. Han har löst ut sina systrar för att det skulle bli rättvist, det var viktigt för honom.
Rättvisa tycks vara ett nyckelord för Ola och han försöker alltid balansera å ena sidan skogsbruket, å andra goda relationer. Till exempel är det viktigt för Ola att den som låter honom köra timmer över sina marker får något tillbaka. En granne får ha sin boskap på Olas marker. En annan fick en bit mark mot att Ola fick anlägga en väg. Ytterligare en får några stockar mot att timmerbilar får vända på dennes plan. Ola har också röjt skog åt en markägare som påverkas av hans timmertransporter.
Han har också anlagt två skogsbilvägar i samarbete med rågångsgrannar. Hänsyn till både naturen och övriga bybor har spelat in.
– Med bilvägens hjälp har jag fått en mer funktionell överfart över vattendrag och diken. Det blir lättare att undvika kontakt mellan vattenflödet och hjulen, och det förs mindre sediment nedströms. Det blir heller inte lika känsligt för väderförändringar vid skogsarbete.
– Och så slipper jag ju springa runt med bensindunkar långa sträckor för att fylla på maskinen, tillägger han.
Olas skogsinnehav är på 70 hektar och på fritiden röjer han utvalda bestånd. Ett par tusen timmar har han lagt ner på röjning.
Han prövar gärna nytt. Han visar ett åttaårigt poppelbestånd som har dragit iväg till imponerande höjd över björkarna i närheten. Det är resultatet av tusen poppelplantor på 1,1 hektar.
– Här hade ju det typiska rådet varit att sätta gran, men min rådgivare tänkte lite nytt – och jag testar gärna.
Det blev en del skrämskott under de första åren.
– Först gnagde hjort på plantorna och året därefter sork, så visst undrade man hur det skulle gå.
Gnagandet gav ett lite glesare bestånd med brunnar med självsådd poppel på sina håll, men Ola är nöjd.
– Kvarvarande träd är ju välmående.
Det kommer att bli tillräckliga volymer bränsleved och förhoppningsvis också fint snickerivirke.
Ola värjer sig lite mot volymfixering i skogsbruket.
– Mitt syfte med skötseln är att skogen ska vara lättskött, trevlig, varierande och ekonomiskt rimlig, säger han.
Ekonomin är inte det viktigaste för honom. Tallbestånden, där fokus är sågtimmer, behöver exempelvis inte vara så stamtäta, resonerar han.
– Granen röjer jag bort fläckvis och ger frirum för tallarna, men däremellan släpper jag fram mycket löv och lämnar död ved.
– Jag skulle nog förresten kunna lämna ännu mer löv, funderar han.
Även när det gäller björk har han tänkt lite annorlunda mot sin föregångare.
– I björkbestånden röjer jag sly hårdare än farsan. Jag vill lämna luckor för annat löv för att få en större variation.
Det är tydligt att skogen upptar en stor del av hans liv. På senare år har han dessutom renoverat ett hus tillsammans med föräldrarna, så det blir inte mycket tid över till annat.
– Det händer väl att kompisar och släkt blir lite trötta på att jag är så upptagen, men jag tröttnar aldrig på skogen. Jag kanske blir irriterad på någon dålig väg, eller jobbig människa, men aldrig på skogen.