Jobb i skogen: Landskapsvårdarna slipas till i Mariestad

Yxa, lövkniv och lie, stenmursläggning och lieslåtter är exempel på sådant som inte alla behärskar nu för tiden. Samtidigt finns intresset för och nyfikenheten på de hantverksmetoder som under långa tider har format landskapet och skogen, och som upplevs som alternativ till storskalighet och energislöseri.  
–Helheten, hur natur, kultur, sociala värden och ekonomi påverkar varandra är något som vi betonar, säger Joakim Lilja som undervisar vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet, filialen i Mariestad.
–Inte minst ökar intresset för att bruka de stadsnära skogarna på olika sätt. Man kan anse att de gamla hantverken då är en ryggsäck vi har lämnat för att kunna gå snabbare och lättare framåt, eller också är de användbara verktyg man bär med sig.
De åtta studenterna, som nyss började på sin andra termin, är i alla fall öppna för att lära sig nygamla handgrepp och hantera verktyg. Just idag betyder det att gårdagens handyxor ska slipas och vässas på ett sätt som de själva bör klara ute i naturen när yxan är slö. Joakim visar hur filen ska dras, hur yxeggen ”försvinner” om den är vass när man siktar, att det är viktigt att göra si men att man bör undvika så och skillnaden mellan enkeltandad och dubbeltandad flatfil. Det är verkligen ett hantverk, och därför inte så lätt att beskriva. Men just rapportskrivande kommer man inte undan på universitetsnivå, så efter varje moment skrivs det:

–Om man jämför hantverk med skrift, så är det enkelt att skriva ett A, men om du fullständigt ska beskriva hur man gör när man skriver, så kräver det många textsidor: Först sätter du med handen pennan i en viss vinkel på ett papper, sedan drar du ett streck … Det är nästan omöjligt ibland, och det är förstås ett skäl till att det finns så lite dokumentation från förr av hantverken. Procedurkunskap, där man utför vissa handgrepp i en viss följd, är lättare att visa än beskriva.
Därför uppmanas studenterna att använda bilder och film för att komplettera rapporterna. Visst används även moderna redskap som mobiltelefoner och datorer i utbildningen, som ligger på en akademisk nivå. Det passar inte alla, men å andra sidan slår det åt flera håll:
–En del studerande har svårt att läsa sig till kunskap, medan andra inte är praktiskt lagda och har jättesvårt med sånt. Det är just vår kombination av praktiska hantverksmoment och akademiska krav på dokumentation och teori som gör utbildningen unik, säger Joakim.
Den gamla skolbyggnaden har varit kronobränneri och folkskola bland mycket annat och ligger tre meter från Tidan. En bro ska snart leda över för att koppla ihop med den andra stranden, där det byggs just nu för att utvidga bland annat trädgårdsdelen av skolan. Det är en vacker och inspirerande miljö som lockar studenter med olika bakgrund och ålder. Lisa Olausson är från Uppsalatrakten och har bland annat skött om getter och höns på Ultuna:
 

–Det här är första yxan jag vässar, men jag gillar allt vi har på kursplanen. Jag är intresserad av gamla jordbruksmetoder, självhushållning och djur. Första terminen innehöll teori som geologi, marklära och hur man dokumenterar och analyserar en kulturmiljö. Nu är det praktiska inslag, och det var mycket därför jag valde utbildningen, säger Lisa. Hennes mål är en egen mindre gård, gärna i Norrland.
Kunskap om gamla hantverk innebär även att man förstår när och hur man ska använda dem och vilka effekterna blir. Är det alltid så att det gamla är bäst, och hur går det med lönsamheten?
–Våra studenter kan till exempel få jobb inom kulturreservat där en skötselplan styr, och ofta gäller det att man ska göra så liten insats som möjligt, bevara så mycket som möjligt och restaurera med autentiska metoder, men om uppdraget är att producera och effektivisera så får man förhålla sig till det. Här nischar vi oss mot hantverken, vi har till exempel ingen skördarutbildning men däremot får man säkerhetsutbildning för motorsågens B-körkort. Vi utgår från det gamla för att ta det med in i vår tid med alla för- och nackdelar, säger Joakim.
 

Tina Arkander har varit mjölkbonde i tio år och ser de breda hantverkskunskaperna som en möjlighet att ta hand om egna marker eller andras på ett professionellt sätt.
–För några år sedan ansågs det väldigt udda och annorlunda att köra ut med häst, men nu ser man en ökad öppenhet inför småskalighet och att det inte bara är knaserier. Jag vill gärna jobba utomhus och värna om vår historia, kultur och miljö och kombinera dessa stora begrepp, säger Tina.
Sedan 2008 har två årskullar examinerats, och utbildningen har hittills lockat något fler kvinnor än män. Några startar eget, ibland redan under utbildningen, eller har startat när man kommer hit. Miljömedvetenhet, småskalighet och intresse för lokal ekonomi är vanligt. Joakim gick själv en ett-årig utbildningsvariant i Mariestad och har därefter jobbat på utbildningen sedan 2003. Just nu arbetar han med ett projekt om stenmurar kopplat till universitetets viktiga tredje uppdrag: att samverka med det omgivande samhället. Här gäller det att dokumentera och sprida det hotade hantverket att lägga en rejäl stenmur som står emot tidens tand. Annars är hans stora intresse lieslåtter. Han skrattar lite:
–Det är en del som tycker att det är udda. Men jag är biolog i botten och vet att hur man tar hand om höet som påverkar mångfald och fröspridning.

Han väntar på ett besked om en eventuell doktorandtjänst, och i så fall blir han den förste som doktorerar på landskapsvård. Men först är det vardag med studenterna på universitetet:
–I morgon jobbar vi med skogshistoria och hur man såg på resurserna i utmarkerna före industrialiseringen. Skogsbete är väldigt inne nu igen. Det anses fullkomligt värdelöst om man ser till skogsproduktion, men som kultur är det intressant. Vi ser till helheten, säger Joakim Lilja.

SKOGEN 2/2013