Eller rättare sagt, den här resursen finns, om vi kan ta den till de industrier som kan förädla den och sedan till de kunder som behöver den.
Med miljö och klimat som slagord driver den svenska regeringen en politik som gör avstånd dyrt, ju längre ju dyrare. En uttalad målsättning är att gynna järnväg framför vägtransporter. Detta är väl gott och väl, men det förutsätter att det finns järnvägsalternativ. För skogstransporter finns inte denna möjlighet för den första resan från hygget. Däremot finns det ett väl utvecklat system av virkesterminaler och järnvägslösningar för de längre transporterna från inlandet till industrin.
När industrin nu bygger ut och enheterna blir större, är det just järnvägstransporter som i regel ska hantera det ökade behov av råvara som investeringarna innebär – helt i linje med regeringens intentioner.
Men hur ser då de här järnvägslösningarna ut? Ja, de går på tvären i landet, eftersom det är så som virkesflödena ser ut. De går ofta i stråk där flödet av människor är ganska måttligt. Det är ju inte i tätorterna som skogen finns.
Och de är i regel i ett bedrövligt skick.
För skogsindustrin viktiga järnvägsstråk som övre Ådalsbanan, sträckan Forsmo-Hoting, sträckan Murjek-Älvsbyn eller varför inte lokalspåret från Mittbanan till Tunadals sågverk har låg bärighet, nedsatta hastigheter – ibland till så lite som 30 km i timmen – och är så dåliga att urspårningar och andra haverier är vanliga.
Dessa spår är samtidigt de lägst prioriterade när det gäller underhålls- och förbättringsinsatser. I den stora underhållssatsning för järnvägar som regeringen nu berömligt nog prioriterade, så har Trafikverket gjort prioriteringen att underhållsunderskottet ska byggas ikapp på storstadsstråken. På de större persontrafiksstråken, som t ex Ostkustbanan, så ska hälften av underhållsskulden åtgärdas, medan på de stråk som har mindre persontrafik, så ska man inte göra något alls. Man kommer bara att hjälpligt reparera vad som går sönder.
Det är precis de här sträckorna som är avgörande för skogsindustrins försörjning och för skogsägarens möjligheter att kunna föra sin råvara till den som behöver den.
Om det ska finnas någon rim och reson i regeringens ambitioner att flytta transporter från hjul till spår, då måste de också följas av att dessa spår kan användas. De måste få en kapacitet, standard och tillförlitlighet så att de kan bära de virkesströmmar som behövs.
Om inte insatser görs för att öka kapacitet och tillgänglighet på de järnvägssträckor som skogsindustrin behöver, då blir regeringens stolta ord bara tomma floskler. Då handlar politiken om att mjölka lastbilstrafiken på skatteintäkter, medan inlandet stryps och industrins utvecklingsmöjligheter stäcks.
Nej, sluta tala om miljardbelopp till höghastighetsbanorna. Några miljoner till låghastighetsbanorna kan göra underverk, för skogsägarna, skogsindustrin och miljön.
Björn Lyngfelt, Föreningen Skogen