Det man är duktig på blir roligare att göra. De orden kommer från Martina Dalbrink som sedan ett halvår är vd i den ekonomiska föreningen Säker skog som vill få unga människor att ta körkort för motorsåg och röjsåg. Det handlar förstås mycket om säkerhet, men inte bara.
– När du behärskar något blir du effektivare och därmed blir arbetet roligare. Det i sin tur innebär kanske att skogsägaren oftare ger sig ut för att röja. Säker skog innebär med andra ord att förutom färre skador så attackerar vi även röjningsberget. Tror jag, i alla fall, säger Martina.
Föreningen har också startat ett projekt för fyrhjulingar.
– Fyrhjulingar är olycksdrabbade och finns snart hos varje jord- och skogsbrukare och på många hästgårdar. En olycka händer snabbt! Även en till synes liten sten kan få dem att välta med fel körteknik.
Martina tycker att körkortet blir allt viktigare. Stormarna tycks öka och det drabbar allt fler människor. Det är så lätt att springa åstad ut i skogen efter en storm för att röja utan att riktigt tänka sig för.
– Det ser enkelt ut, bara att kapa, men otroligt riskfyllt att vistas i detta plockepinn, fyllt av spänningar med enorma krafter. Det gör kunskapen med motormanuellt arbete ännu viktigare i framtiden.
Martina Dalbrink
Kurserna kan kosta från några tusen kronor och uppåt.
– Man kan tycka att det är mycket pengar, men betänk vad en skada kan kosta för en person.
Jobbet som vd är på deltid och Martina leder fem medarbetare som också arbetar deltid. Säker skog ägs av LRF och Skogsägarföreningarna, men vem som helst kan gå kurserna. Utbildarna är certifierade via Säker skogs egen instruktörsutbildning eller via ett lärlingssystem och driver i regel kurserna i eget företag. Det finns inte mindre än 350 instruktörer runt om i landet.
Kurserna riktar sig inte bara till skogsägare, även räddningstjänsterna är stora kunder. För att arbeta åt andra med motorsåg finns nu ett lagkrav på körkort. Hittills har 120 000 personer skaffat sig dessa.
Martina bor med sin man Staffan på en avstyckad gård i Björklinge utanför Uppsala. Hennes andra deltid går åt till Vilgot och Elsie, fyra respektive tre år, och Hedemorahönsen. Det är en lantras som nästan var utrotningshotad för några år sedan.
Barnen är vana att vara med på det mesta.
– Jag tror det är nyttigt och lärorikt att de får vara med och se när mamma och pappa arbetar, såväl hemma på gården som med annat.
Martina har egentligen ett jobb till: trädgårdslandet på 700 kvadratmeter. Där odlar hon framför allt det som kan lagras, som vitlöken som just tittat upp efter höstsådden. Där finns också squash, palsternacka, potatis, majrova, fänkål, bönor och mycket mera. Mest för husbehov, men ibland åker familjen och säljer på marknaden.
Egentligen upptäckte Martina tidigt att hon ville bli mjölkbonde, men hon insåg snart att om man inte hade någon gård att överta skulle det bli tufft. Drömmen levde ändå kvar när de högre studierna nalkades och till jorden och skogen, det skulle hon, så det fick bli jägmästarlinjen i stället.
– Det är konstigt och egentligen är det väl något för en psykolog. Jag begriper inte var jag fick det här med de gröna näringarna ifrån. Pappa åkte världen runt och sålde rostfritt stål för Avesta järnverks räkning och mamma jobbade på dagis. Men kanske är det så att har man inget naturligt frö så saknar man det? Och när jag kommer in i en ladugård så kan hjärtat fortfarande börja klappa fortare!
SKOGEN 4/2017