Jägmästare Utan Gränser

25 april 2007 Ledare: Varför visar vi svalt engagemang för de fattiga ländernas skogar?

Jägmästare Utan Gränser

”Ni skogsfolk kommer aldrig att bilda ett Jägmästare Utan Gränser”. Det sade en kvinna från administrativa avdelningen på en skoglig arbetsplats där jag arbetade på 1980-talet. Själv hade hon givit upp hoppet om sina arbetskamrater och engagerat sig i Läkare Utan Gränser i stället.

Och hon hade väl rätt. Nu 20 år senare finns det i varje fall ännu inget Jägmästare Utan Gränser. Man kan fundera på varför. För det finns ju gott om skogar som vanvårdas på grund av fattigdom, skogar som behöver hjälp, sjuka skogar, skogar som dör i onödan. I de tempererade skogarna har avskogningen visserligen vänt till beskogning men på sidan 30 här i tidningen återges ett av många exempel på tropiska länder som behöver hjälp. Ännu värre än i Sydostasien är läget i Afrika och delar av Latinamerika.
Det finns en del exempel runt om i världen på ideellt stöd direkt från skogsfolk till skogsfolk. I vår närhet har vi hört talas om österrikare som hjälpte ungrare i gång efter murens fall och italienare som hjälpte albaner.
Det svaga intresset är kanske orsaken till att SKOGEN och eSKOGEN är i stort sett de enda regelbundna svenska nyhetskällorna om skogsbruket i världen. Som tidning har vi ett ansvar för att öka intresset för viktiga frågor. Och där kan vi göra ännu mer.

Men vad är orsaken till det svala engagemang för de fattiga ländernas skogar som vi har i Sveriges skogsbruk? En tes är att vi tycker att vi kan överlåta saken åt staten och det internationella samfundet. Men det offentliga stödet till utveckling i fattiga länder har snarare avlägsnat sig från virkesproduktionsfrågorna, även om det nu finns krafter som vill ge skogen en viktigare roll igen.
En annan förklaring till det svala intresset kan vara Bai Bang. Ett misslyckande som visade att vi inte kan lära ut något, tror många. Men efter de högljudda nyheterna om höga kostnader och allt vad det nu var, kan man nu efter 20 år konstatera att pappersbruket förde en mycket god utveckling med sig i många samhällssektorer.

En annan förklaring till att vi inte vill agera världssamvete för vår jords härjade skogar är att vi svenska skogsbrukare kan ha blivit strykrädda efter miljödebatten. Miljörörelsen släpade förtjänstfullt in oss i en aktivare naturvård. Men nu är vi så vana vid att vi måste sopa rent för egen dörr att vi nästan går ner på knä och gnuggar tröskeln med tandborsten. Medan soporna samlas i höga berg framför våra grannars dörr.

Svenska företag, som skogsbolagen, konsulter, Ikea med flera, gör en del lysande insatser att föra ut skogskunnande till de länder där de är verksamma. Men det finns utrymme för ett större personligt engagemang hos oss alla. Vi svenskar behöver inte skämmas, vårt skogbruk är mer uthålligt än i de flesta av
världens länder. Vi har en hel del bra ”skogstänk” att föra vidare ut i världen. Vi kan alla vara Jägmästare Utan Gränser.

Text: Bengt Ek, chefredaktör och ansvarig utgivare

Hämtar fler artiklar
Till Skogen startsida
På väg
Lars återvänder till Naturskog
SkogsJobb