Skogsvårdslagen inleds med formuleringen ”Skogen är en nationell tillgång …”
Det tog 1900-talets politiker fasta på. De drev en för nationen bra skogspolitik. Den var målinriktad och gav resultat som ledde till det svenska skogsundret.
Formuleringen om skogen som en nationell tillgång är kvar, men frågan är vad det innebär i praktisk handling i dag. Inte sedan i slutet av 1800-talet har vi upplevt en sådan vilsenhet hos våra folkvalda om vad de och nationen vill och kan göra med och på vår skog.
SEDAN DEN STORA SKOGSPOLITISKA utredningen på nittiotalet, som resulterade i den nuvarande skogsvårdslagen, har vi sett ett antal skogs- och miljöpolitiska initiativ som fallit i glömska utan någon speciell effekt på skogen och dess brukande:
• Maggi Mikaelssons utredning från 2006 resulterade i den produktionsinriktade propositionen ”En skogspolitik i takt med tiden” (2007). I den betonas vikten av förbättrat växtodlingsmaterial, minskade skador av vilt, ökad röjningsaktivitet, effektivare skogsmarksgödslin samt tydliggjorda regler för dikesrensning och en översyn av lagstiftningen för skogsodling med utländska trädarter.
Regeringen sade sig göra en extra satsning på produktionsinriktad rådgivning, men trots högt ställda ambitioner gav den enbart kosmetiska förändringar av lagen och ingen synbar produktionsinriktad rådgivning.
I dag, tio år senare, har vi 1,5 miljoner hektar med röjningsbehov. Med normal takt i röjningen handlar det om sju års arbete. Resultatet av försummelsen blir dåliga och svårskötta ungskogar. Vi har också omfattande viltskador med konsekvenser för skogsproduktion, biologisk mångfald och framtida viltproduktion.
• År 2008 gav ett antal generaldirektörer i dåvarande Miljörådet förslag på nya, mer långtgående åtgärder vad gäller miljömål och avsättningar för både biologisk mångfald och sociala värden. I underlaget till beslutet fanns utredningar från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket.
Förslaget glömdes uppenbarligen bort efter remissomgången.
• Miljömålsberedningens betänkande från 2013 innehöll flera förslag – bland annat så kallade ekolandskap och skapade debatt, men inte många minns om vad. Betänkandet ledde inte till några skogspolitiska beslutav betydelse.
• Det senaste försöket att förnya skogspolitiken föll redan i farstun då utredaren Charlotta Riberdahl fick sparken då hon funderat kring äganderätten i Almedalen.
DE STORA FÖRÄNDRINGARNA i skogen har skett utan politiska beslut i vår riksdag. Det som fått mycket stort genomslag och förändrat skogens brukande är certifieringen enligt FSC och PEFC.
Certifieringen är en investering från skogsägare och industri i trovärdighet gentemot kunderna av massa, papper och träprodukter. Verksamheten är utomparlamentarisk och sker i förhandlingar med olika intressentgrupper (FSC) eller efter olika hållbarhetskriterier som skogsbruket själva beslutar om (PEFC).
Avsättningarna och eftergifterna skogsbruket gör i certifieringsverksamheten är omfattande. Bland annat redovisar SCA i årsredovisningen 2015 att sju procent av den produktiva skogsmarken har avsatts för naturvård och till detta lämnas 14 procent av den planerade avverkningsarealen till fri utveckling. Detta utan beslut eller invändningar från våra folkvalda, trots långtgående effekter på skogsbruket.
Vi lyder sedan medlemskapet i EU under ett antal direktiv – fågeldirektiv, art- och habitatdirektiv, vattendirektiv och många därtill. Dessa direktiv beslutas av allas våra folkvalda i EU, men tolkas i de olika medlemsländerna.
Tolkning och implementering är skogspolitiska och miljöpolitiska ställningstagande som i de bästa av världar skulle genomgå samma parlamentariska ordning som övrig skogspolitik.
Med andra ord borde också skogsbruket, som påverkas av besluten, ha ett ord med i laget.
Som direktiven behandlas nu är det tolkningar som görs av tjänstemän utan föregående bred politisk process, vilket naturligtvis får allvarliga följder. Det skapar en stark misstro mot EU, då vi förleds att tro att EU står för den detaljreglering och tolkning som egentligen tjänstemännen gör. Vi får också ett tjänstemannastyre över skogs- och miljöpolitik som inte är bra i en demokrati.
BÅDE CERTIFIERING OCH TOLKNINGEN av EU-direktiven har förändrat skogsbruket, främst vad gäller hänsyn till miljö och biologisk mångfald. Vad gäller skogsproduktion är, som tidigare nämnts, den politiska vilsenheten stor.
Nittonhundratalets mycket framgångsrika skogspolitik – som medgav myndighetsutövning grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet och med skogsindustri och skogsbrukets organisationer som tillskyndare – är historia. De tiderna kommer inte tillbaka och bra är kanske det. I dag har vi många intressenter som har helt andra mål med skog och skogsbruk och en politik som inte tar hänsyn till dessa är naturligtvis inte önskvärd.
MEN TVÅ LÄRDOMAR SOM jag tycker dagens politiker glömt och som måste med i en ny skogspolitik är följande:
• Politiken måste grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet, annars saknas tilltron. Landsbygdsdepartementet och därmed politikerna har en skogsfakultet; nyttja den bättre och sluta förhandla om fakta. Detta gäller även skogsbruket som förhandlar om skötsel vid certifiering.
• Skogsägarna är de som ska genomföra politiken på sina marker. De måste få vara med och utforma politiken för att den ska kunna genomföras.
Pelle Gemmel
Pågående utredning: Fredrik von Arnold tog över utredningen av skogsvårdslagen efter sparkade Charlotta Riberdahl och skulle ha redovisat uppdraget den 31 mars, men nyligen förlängdes tiden till den 15 oktober.
SKOGEN 4/2017