”Min förhoppning är att en ny regering återskapar förtroendet hos skogsägarna genom att samhället åtar sig att stå för kostnader för nyckelbiotoper, nekade avverkningstillstånd och förbud via artskyddsförordningen. Något som borde vara den naturligaste sak i världen i en rättsstat”, skriver han.
Enligt Anders Pettersson förändrades den tidigare positiva synen på skogsbruket under senare delen av 1900-talet. Först genom befogade krav från ideell naturvård om större hänsyn efter tider av schablonmässighet.
Men myndigheter började implementera naturvårdsrestriktioner i lagar- och förordningar. Längst gick man i nordväst, bland annat genom att felaktigt utmåla fjällnära skog som ett slags svensk regnskog, hävdar Anders Pettersson och fortsätter:
”Myndigheterna började ifrågasätta om viss skog skulle avverkas. I slutet av 1990-talet dök en miljöbalk upp med vilkens stöd en del radikala inom både myndigheter och organisationer började ifrågasätta grundlagsskyddade rättigheter”.
Dessutom, påpekar han, kom EU-direktiv på 1990-talet som krävde inpassning i svensk lagstiftning.
”I dag är det svårt att inte känna uppgivenhet som skogsägare. Kommer den skog som mina förfäder sparat för framtida generationsskiften att kunna brukas”?