Alla parter är medvetna om problemet men ändå informerar maskintillverkarna inte förarna. Och maskinägarna rapporterar inte olyckor och tillbud till Arbetsmiljöverket.
–Nu måste vi agera innan någon dör, säger Eddie Edwinsson (bilden) på SMF Skogsentreprenörerna.
Dagens standardruta för skogsmaskiner ska klara ett statiskt tryck om 1,8 ton i fem minuter ”innan rutan inkräktar på förarens utrymme”, som det heter.
–Men tryck är inte detsamma som slag, säger Petrus Jönsson som jobbar med arbetsmiljöfrågor vid Skogforsk. När en stock kommer flygande handlar det om betydligt större krafter.
Skadad för livet?
Det vet Kjell Olsen, som kör en skotare från 2009 utanför Torsby i Värmland. En kall morgon för två år sedan när han lyfte fyra granstockar gled en av dem ur gripen, hal av rimfrost. Timmerstocken med en diameter på 35 cm rutschade i full fart över skyddsgrinden med den grova rotändan först. Förarhyttens bakruta gick i tre delar och den största biten slog Kjell Olsen med stor kraft i huvudet, medan höger axel och arm tog smällen från stocken.
–Jag fick kravla mig ut genom sidorutan för att kalla på hjälp, säger Kjell Olsen. Sedan blev det akuten i Torsby. Och nu har jag hemskt ont i nacken. Du vet, jag spänner vänsteraxeln för att kompensera för att det gick på tok med högeraxeln. Det där vill inte ge med sig, så jag äter värktabletter hela tiden.
Sedan blev det tyst
–John Deere ringde veckan efter och kollade vad som hänt. De sade mellan raderna att jag använt fel avfettningsmedel på rutorna, men de ingredienser som det står i instruktionsboken att man ska undvika, de har jag alltid undvikt. Om jag använder avfettningsmedel från Komatsu eller Ponsse, vad skulle det göra för skillnad? Rutorna tillverkas ju av samma företag till de här maskinerna, det är Lexanrutor alltihop.
–Men sedan dess har det varit knäpptyst om det här. Ingen information har gått ut till oss som kör, säger Kjell Olsen. Min förhoppning är ju att någon maskinförare inte ska behöva dö innan tillverkarna tar tag i problemet. Tänk så ofta vi kör nedför branta lutningar, med ryggen mot bakrutan. Det skumpar och studsar, man har fullt lass. Kommer en stock farande då – ja, då är det kört, det lovar jag.
Men det är ingen enkel fråga. Det förstår jag när jag pratar med Leif Johansson, som är teknikansvarig för John Deeres skogsmaskiner i Sverige.
Nu har ni på John Deere känt till den här allvarliga olycksrisken i minst två år. Det är en lång tid. När ska ni agera?
–Ja, vi utreder ju varje enskilt ärende och tar frågan därifrån.
Kjell Olsen gav ni bara frågan om han verkligen använde John Deeres avfettningsmedel. Sedan har han fått montera en ny, likadan ruta – som han inte litar på längre.
–Ja, det är ju olyckligt. Men du får prata med Roland Axelsson på Rottne om det här, han talar för oss alla.
Men nu har det ju hänt några allvarliga olyckor där rutorna uppenbarligen inte håller. Måste någon dö innan ni går ut med information om riskerna?
–Nej, nej, nej, det skulle vi aldrig göra, att vänta så … nej – men du får prata med Roland, han ringer dig och uttalar sig för hela branschen i den här frågan. Vi har ju samma rutor allihop.
Men Roland Axelsson hänvisar i sin tur till Björn Bäckström på branschorganisationen Maskinleverantörerna. Och Björn Bäckström kör den offensiva stilen:
–Det var den dummaste fråga jag någonsin hört, säger han när jag frågar om någon måste dö innan branschen ens talar om problemet. Våra medlemsföretag följer standarden, annars skulle juristerna ha hand om det här nu.
Själv kan han inte ämnet, men tänker ta reda på mera från Arbetsmiljöverket.
–Jag borde ha hört om det var problem. Menar du alltså att maskinägarna bryter mot lagen och inte rapporterar arbetsplatsolyckorna?
Och Björn Bäckström har rätt, även om hans jobb förefaller vara att lägga hela ansvaret på kunderna. Arbetsmiljöverket kan inte plocka fram statistik på den nivån. Men en olycka känner de till: Kjell Olsen i Torsby.
Brister i rapporteringen
Conny Mattsson på GS-fackets avdelning 14 i Jämtland rapporterade in sju tillbud till GS-facket när Skogforsk bad om hjälp att inventera problemet. De tillbuden hade han snappat upp på ett webbforum där han ställde frågan – men så fort han berättade att han var från facket blev det helt tyst.
–De här sju tillbuden är toppen på ett isberg, är hans bedömning. Omfattningen av det här problemet är inte känt, för maskinägarna undviker att rapportera. Får man en stock på rutan bör den bytas, den kostnaden kanske man vill undvika, vad vet jag.
Eddie Edwinsson på SMF går nu ut med en förfrågan till alla sina medlemmar:
–Vi måste få ett grepp om omfattningen, även om det är illa som det är med de olyckor vi redan känner till, säger han.
För tunna rutor?
Möjligen är det frost och solstrålning som orsakar mikrosprickor, och avfettningsmedel gör säkerhetsrutorna spröda.
–Men ingen vet egentligen varför rutorna inte håller, säger Petrus Jönsson. Kanske är de helt enkelt för tunna?
Skogforsk och SMF ligger nu i startgroparna för att tillsammans med SMP, Statens Maskinprovningar, hitta en modell för att testa vad som krävs för maskinernas rutor ska stå emot stockar i hög fart. Den kan sedan ligga till grund för en ny säkerhetsstandard.
–Nu måste vi agera. Innan någon dör, säger Eddie Edwinsson.
Text: Sverker Johansson
SKOGEN 12/2013