— Jag förstår att det kan uppfattas som stötande med avverkningsmaskiner i ett naturreservat, men jag tror att vi måste vänja oss. Att skapa död ved borde vara okontroversiellt. En högstubbe kan exempelvis enkelt kapas fem meter över marken med hjälp av ett skördaraggregat på en skogmaskin. Och jämfört med branden, som är ett betydligt mer svårhanterligt verktyg, är det både billigare och lättare att åstadkomma precis det man vill med en skördare eller motorsåg.
Skogsbiologer letar inte längre bara efter rara arter utan de utvecklar olika skötselmetoder. De närmaste åren kommer det att krävas många och kraftfulla åtgärder i naturreservaten för att klara den biologiska mångfalden. Det är nödvändigt för att skötselberget inte ska växa sig allt för stort. På uppdrag av Länsstyrelsen i Sörmland har Hans Ahnlund i sommar planerat och tagit upp små naturvårdshyggen i naturreservat för att gynna raggbocken, som är beroende av döda och solexponerade gamla tallar.
— Det är inte lätt när man står där med motorsågen i handen och ska välja ut några av de tvåhundraåriga tallarna som ska fällas, men då kan man trösta sig med att det är en försvinnande liten andel av tallarna i reservat som ska fällas.
Fri utveckling i naturreservat är viktig, men kan också vara ett hot mot många organismer. Det har Naturvårdsverket också insett och jobbar nu fram en strategi för skötsel av skyddade skogar, som ska ut på remiss i oktober. Den biologiska ingenjörsvetenskapen tar nu sina första stapplande steg. Avverkningsbiologi är en ny disciplin som blir allt viktigare.
— Förra året lärde jag mig att tallarna som fälls för raggbockens skull ska huggas i början av sommaren. Blå praktbagge hinner då kolonisera tallveden, som sen barkflängs när hackspettar letar efter larverna. Den snabba barkningen gör att den döda veden åldras på rätt sätt. Raggbocken är kräsen. Dessutom missgynnar barkningen märgborren, som skogsägare är rädda för.
Hans Ahnlund är entomolog, doktor på grävling och konsthantverkare. En person som finner sina egna stigar i skogen och som gärna söker sig till skogsbrukets störningsmiljöer.
— Det är uppenbart att många arter föredrar hyggesmiljön och det beståndsklimat som ett hygge erbjuder, förutsatt att avverkarna lämnar kvar mycket död ved. Ett kalt och stubbrutet hygge är däremot en katastrof för de flesta arter, säger Hans Ahnlund.
Många vedinsekter som tidigare kraftigt gynnades av skogsbränder och det betade skogslandskapet är idag helt beroende av solrika hyggen med död ved. Särskilt asplevande skalbaggar har stora krav på solexponering, men även många grävsteklar, solitära bin och getingar, som andrahandsutnyttjar vedskalbaggarnas larvgångar och kläckhål. Utan hyggen är de hotade.
Det faktum att ett modernt hygge inte är den biologiska öken som många påstått är något som biologer i allmänhet inte gärna torgför, men tvingats acceptera. I samhällsdebatten har kalhygget sedan 1950-talet varit själva sinnebilden för det moderna industrisamhällets girighet. Den trakthuggna skogen ansågs länge vara en en plats där inget av intresse stod att finna. Kalhygget har också i poesin och litteraturen formats till en metafor för industrisamhällets ondska och rovdrift på naturen. En av de mest vältaliga kritikerna av det moderna skogsbruket var författarinnan Sara Lidman;
”När man kommer till ett kalhygge och ser våldtagen natur, som det ju är; hur själva marken, hur luften ovanför dessa stubbar, detta ris, darrar av skam. Det är en oförrätt som har begåtts på djupet, som är en enda skriande anklagelse mot mänskligheten, som inte förstår att skog är något förmer än skogsråvara”.
Den här inställningen ställde sig Hans Ahnlund skeptisk till. När han sen började söka efter vedskalbaggar på hyggen gjorde han spännande upptäckter. 1997 presenterade han sin idag berömda studie av en åtta meter hög asptorraka, som han hittade på ett 80-talshygge på Södertörn söder om Stockholm. Antalet rödlistade arter som han hittade i aspstubben väckte stor förvåning.
— I början av 1990-talet genomförde Naturvårdsverket en stor inventering av hotade arter här på Södertörn. Man valde då konsekvent bort hyggen och miljöer som var präglade av skogsbruk. Det irriterade mig. Min erfarenhet var den motsatta; att skogsbrukets störningsmiljöer är högintressanta för många vedskalbaggar. I den här aspstubben som lämnats efter en avverkning 1988 fann jag 31 rödlistade vedinsekter. Nitton av dessa hittades inte på någon övrig lokal på Södertörn och då hade Naturvårdsverkets inventerare ändå valt områden där man trodde att det skulle finnas många hotade arter, säger Hans Ahnlund.
Aspstubben tjänade sedan under många år som ett pedagogiskt exempel på att störningsmiljöer, som skapats av skogsbruket, gynnar många organismer. Men det räcker inte att lämna enstaka träd här och var på hyggena. Det måste sparas mycket mer död ved av olika trädslag än vad som görs idag. Man kan också att förstärka naturvårdshänsynen genom att transportera nydöd ved till hyggena.
— Men tyvärr utnyttjar inte skogsbruket den här kunskapen. Naturvårdsarbetet bör förstärkas både i reservaten och i det kommersiella skogsbruket. Men det finns ett motstånd. Till en del kan det bero på att biologerna fortfarande har en liten tvehågsen inställning till åtgärder i barrskogsreservat och till hyggets biologiska kapacitet. Det är dags att tänka om. Här finns stora, ännu inte utnyttjade möjligheter att förbättra för många organismer, som är beroende av solexponerade miljöer, säger Hans Ahnlund och gräver lite i den berömda aspen som nu är en ihopsjunken murken låga, som ligger gömd i en ungskog på Södertörn. Hans hittar en knäpparpuppa som han lägger i en plastpåse. Den här ska jag kläcka fram och se vad det är för en art, säger han. Fortfarande, 20 år efter kalavverkningen, är det liv i den gamla aspen.
Reportage: Tomas Lindberg