Hur ska naturreservaten skötas? Det är en gammal stridsfråga som nu kräver sitt svar. Bruka eller inte bruka är frågan. 2 miljoner hektar skyddad skog väntar på en modern skötselplan. Ekologerna och biologerna på naturvårdsverket sliter nu sitt hår för att hitta svaren på hur skogen i reservaten och i nationalparkerna ska förvaltas.
Principen att naturen ska skyddas från människan har varit en grundbult under naturskyddrörelsens första hundra år; nu är det dags att tänka om.
Men det går trögt och det har varit märkbart svårt att överge tanken på att finna och skydda de allra sista resterna av det orörda paradiset.
Professor Rutger Sernander som blev Naturskyddsföreningens förste vice ordförande när föreningen bildades 1909 fann delar av paradiset i lövängarna på Ängsö i Stockholms skärgård. Han medverkade sen till att Ängsö 1909 blev nationalpark. Bonden med sin lie motades bort — med ett förödande resultat. På några decennier växte ängarna igen och ljusälskande växter som öns orkidéer Adam och Eva försvann i lövskuggan.
— Alla yrkesgrupper har sina snedtändningar, biologer är fixerade vid att hitta den ursprungliga naturen, etnologer söker efter den ursprungliga människan och skogsmän är fixerade vid det motsatta; att all skog måste skötas, säger biologen och skötselkonsulten Börje Drakenberg.
Rutger Sernander, professor i växtbiologi vid Uppsala universitet från 1908 till 1931, var helt övertygad om att bonden störde lövängens naturliga dynamik. Om lövängen fick chansen att växa fritt, trodde han, skulle den jungfruliga naturliga ängen till slut återuppstå. Den här hypotesen har han prövat fullt i ett av Sveriges äldsta naturreservat, Vårdsätrareservatet utanför Uppsala, berättar Börje Drakenberg.
Området har snart varit inhägnat i hundra år. ”Dess växt- och djurvärld skall för all framtid få utveckla sig utan ingrepp från människans sida, och varken lefvande eller döda växtdelar få borttagas i det 5 hektar stora reservatet”, skriver Rutger Sernander 1911. I Vårdsätra ville han ge naturen och löv-ängen en chans.
— Rutger Sernander var en visionär som tidigt lyfte fram värdet av att skydda orörd natur, men när det gäller ängarna var han helt ute och cyklade. Vårdsätrareservatet är än idag inhägnat och några spår efter Sernanders jungfruliga äng går inte att hitta, säger Börje Drakenberg.
År 1927 punkterade amatörforskaren Mårten Sjöbeck, anställd vid SJ, i sin skrift Bondskogar, deras vård och utnyttjande, den kanske något vardagsfrämmande akademikern Sernanders inställning till böndernas roll. Låt oss kalla det för pyspunka; för det skulle dröja nästan 20 år från Sjöbecks försiktiga tillrättavisning tills man sen började återskapa och röja i ängen på nationalparken på Ängsö. Sjöbeck förstod, till skillnad från Sernander, att landskapet och dess naturvärden var en flertusenårig skapelse som den enskilde bonden skapat med yxa, eld och boskap. Mårten Sjöbeck fick med tiden fullt genomslag för den idag självklara slutsatsen att människans hade skapat ängen i sin kamp för brödfödan.
Ängen och bonden är efter den här omtalade naturvårdsstriden ett erkänt och accepterat radarpar, men bondens partnerskap med skogen har aldrig erkänts. 1980 drar den första urskogsinventeringen över landet. Skogen som gränsar till de restaurerade ängarna på Ängsö kom då med i urskogsinventeringen.
I nationalparkens skötselplan var skogen satt till fri utveckling och skulle inte röras och än idag, med vissa modifieringar, gäller fri utveckling för skogen på Ängsö. I skötselanvisningarna för skogen fullföljer man det tankefel som ledde till att lövängarna efter fredandet 1909 växte igen. I ett hårt exploaterat kulturlandskap finns inga urskogar. Det borde vara en självklarhet, men delar av naturskyddsrörelsen hänger envist fast vid Rutger Sernanders tes från 1917: ”reservaten är naturskyddets allra heligaste där allt lämnas åt naturens egen utveckling”.
Helt i linje med den tesen ser Naturskyddsföreningens riksförening till att det 1994 bildas ett ”urskogsreservat” på före-ningens 500 hektar stora fastighet Osaby säteri i Småland. SNF tvingar till sig reservatet med hjälp av ett märkligt regeringsbeslut som uppmanar länsstyrelsen att skapa ett naturreservat på SNF:s fastighet.
Granskogsreservatet som är 70 hektar stort med första generationen granskog är enligt skötselplanen ett exempel på västlig taiga. Skötsel: fri utveckling. 2005 blåste all gran, 20 000 kubikmeter, omkull. Det hade SNF:s länsförbund, som motsatte sig gran-skogsreservatet, varnat för. Nu tar lövträden bok och ek över i taigaskogsreservatet.
Det är tydligt att ”naturskyddet” har svårt att frigöra sig från Rutger Sernanders grepp. Men det finns en ”opposition”. På senare år har skaran av ekologer ökat som med aktiv skötsel vill återskapa naturvärden i reservaten. De vill topphugga träd, skada stammar, elda och hugga upp luckor i naturreservaten.
— Jag är dock ganska pessimistisk. Naturvårdsvolymen som behöver åtgärdas i reservaten är enorm. Tyvärr är fri utveckling fortfarande idealet. I talldominerade reservat och i lövskogsreservaten är läget akut. Många förvaltare tvekar eller vågar inte. Gör man inget förblir det tyst och förvaltaren slipper bråk och kritik. Trist nog är det enklast så, säger Börje Drakenberg.
Naturvårdsverket skulle i december inför årets hundraårsjubileum ha presenterat sin ”strategi för skötsel av skyddade skogar”, men tvingades att senarelägga publiceringen. Är det månne Sernanders inflytande som fortfarande spökar. I strategiarbetet försöker man hitta en balans mellan fri utveckling och att återskapa naturvärden och det görs inte utan motsättningar. Hur restaurerar man sen naturvärdena, hur hårt får man hugga och bränna och var i landskapet finns de hotade arterna . Det är inga lätta frågor att besvara för NV:s experter som nu ska ta över odalmannens skötsel och styra markanvändningen åt rätt håll.
— När strategin är färdig, kanske till sommaren, blir det mer av ett policydokument än detaljerade anvisningar om vad som ska göras på beståndsnivå, säger säger Erik Hellberg som på Naturvårdsverket är ansvarig för ”strategin för skyddade skogar i reservaten och i nationalparkerna”.
Text och foto: Tomas Lindberg