Alla de som vill uppleva Västkustens största skogs- och vildmarksområde kan hamna på ett kalhygge, trots att det är inne i ett naturreservat. Svartedalens natur- och friluftsområde har nämligen märkliga föreskrifter. I områdena runt naturskogen – men fortfarande inne i reservatet – är ekonomiskt skogsbruk tillåtet.
– Det är en väldigt konstig konstruktion att man bildar ett naturreservat och sedan enligt föreskrifterna får bedriva skogsbruk. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Lars Jacobsson som är naturvårdare på Västkuststiftelsen och förvaltar reservatet – och 50 till.
Efter flera års förhandlingar med Länsstyrelsen nådde markägaren Våge Svensson en uppgörelse där nu 1 100 hektar av innehavet på 2 300 hektar är skyddat från avverkning genom reservat och naturvårdsavtal.
På resterande 1 200 hektar kämpar nu hans dotter Helén Benjaminsson med stöd av sin son Simon för att bedriva ett rationellt, ekonomiskt och certifierat skogsbruk. Men de starka sociala och miljömässiga intressena är ett problem.
– Jag tror att det är en enorm skillnad att bedriva ett aktivt skogsbruk här, än om jag hade haft en lite undanstoppad fastighet i Värmland eller Småland. Alla – besökarna, de boende och jägarna – ser den som sin skog. Och ser ogärna någon förändring.
I föreskrifterna står det ju tydligt att ni får be driva ett ekonomiskt skogsbruk. Kan ni det?
– Ja och nej. Alla miljöorganisationer känner till den här meningen, men bortser ifrån den. Varenda gång en avverkningsanmälan lämnas in ger de sig ut i skogen och inventerar. Rädda Svartedalen är på mig som en hök, säger Helén Benjaminsson som ändå tar lite extra hänsyn i skogsbruket.
Text & foto: Torbjörn Esping
Läs hela artikeln i SKOGEN 12/2020.