Den har stor variation i form och utseende och växer vilt i stort sett över hela landet, utom på västkusten samt i Skåne och Blekinge, där den dock planteras. Linné ansåg att det var lika omöjligt att plantera bok i fjällen som gran på den skånska lerslätten, och det stämmer att den trivs sämre på torr mark och styva lerjordar.
Veden är gulvit och det är ingen färgskillnad mellan splint- och kärnved. Den långa fibern passar för pappersmassa och går också till konstfiber och sulfit. Av gran sågas också mängder av byggnads- och konstruktionsvirke, trots att virket är relativt mjukt.
Förr användes granens rötter till korgar, och granvidjor till att sammanbinda gärsgårdsstörar som även de kunde vara av gran. Undergolv och takspån var andra vanliga användningsområden. Kådan tuggades och framför allt koktes till tjära eller beck – picea. Barken innehåller garvämnen som användes för skinnberedning.
Granen är vårt högsta skogsträd och förmodligen vår äldsta organism. Granen Old Tjikko på Fulufjället lär ha ett 9 500 år gammalt rotsystem.
Trädslagets rötter går ytligt, vilket gör den känslig för torka och storm. Röta, barrsjukdomar och olika borrar och baggar kan angripa den. Den är även känslig för försommarfrost.
I Sydsverige blommar granen i maj och är då minst 20 till 30 år gammal. Den föryngrar sig och trivs bra i skugga och kommer ofta som ett underbestånd efter till exempel tall och björk.
Granen har förädlats under lång tid och frö från fröplantager kan ge en tillväxtvinst på tio procent eller ännu mer.
Läs mer i SKOGEN 3/2018 som har tema gran.
Läs SKOGEN-numret digitalt – som prenumerant eller lösnummer»