Med hjälp av jägare har forskargruppen under fem år analyserat ”älgmaterial”, det vill säga spillning och kroppsdelar från 1 137 älgar. Analysen visar att älgens hjärnhinnemask är spridd över hela landet.
Förekomsten är högst i Mellansverige (56 procent) och lägst i södra Sverige (13 procent). Framför allt förekommer hjärnhinnemasken hos kalvar och djur som är äldre än nio år.
– Då kalvar börjar plocka i sig vegetation under de första dagarna i livet är risken stor att de blir smittade direkt. Den yngsta infekterade kalven var bara 1,5 månad gammal. Hjärnhinnemasken visade sig ha minst inverkan på djur i medelåldern , det vill säga fem-nio år, skriver SLU-forskarna i ett pressmeddelande.
Djurens kondition och fettansättning påverkades negativt i olika grad beroende på hur kraftigt infekterade älgarna var. Ju fler hjärnhinnemaskar desto sämre kondition och lägre kroppsvikt.
I klimatförändringarnas spår med stigande temperaturer och högre nederbördsmängder kan vi förvänta oss förbättrade levnadsförhållanden för snäckor och sniglar som är potentiella mellanvärdar för hjärnhinnemasken, Med fler mellanvärdar för parasiten Elaphostrongylus alces kan vi förvänta oss ett högre smittryck och fler sjuka älgar som följd. Forskargruppen föreslår därför att stickprov tas kontinuerligt för att följa parasitpopulationens utveckling.
Bakgrund:
Hjärnhinnemask hos älg
Under 1980- och 1990-talen noterade SLU-forskare en hög dödlighet hos älg. En av forskarna, Margareta Stéen, upptäckte då hjärnhinnemask, en okänd parasit hos älg som hon benämnde Elaphostrongylus alces. Den orsakar inflammationer och skador i centrala nervsystemet vilket ger upphov till rörelsestörningar och förlamningar som i värsta fall gör att älgen dör.
Den vuxna parasiten lägger sina ägg nära blodbanorna och de kläckta larverna tar sig till därifrån lungorna. Älgen hostar upp larverna, sväljer dem och sprider sen smittan via spillningen. Älgkalvarna kan sprida smittan vidare redan från augusti månad samma år de föds.