Bara någon dag efter att stormen hade dragit förbi började det ringa i skogsentreprenören Göran Ohlssons telefon. Med två maskiner och sina båda söner som de enda förarna utöver honom själv var han ingen stor aktör, men efter det första samtalet kom genast ett till. Och flera därtill. Den som ägde en skogsmaskin var helt plötsligt väldigt eftertraktad.
– Aldrig under en enda dag har det ringt så mycket som den dagen. Folk hade hört sig för hos Skogsstyrelsen här i distriktet och de hade koll på vilka som hade maskiner, berättar Göran.
Vid tidpunkten hade inte något större engagemang och var därmed fri att åka ner till Småland och sönerna åkte nästan omgående med skördaren, en Timberjack 1270B, till byn Älmtåsa i Ljungbytrakten.
Göran själv som var 60 år då följde två veckor senare efter med sin Rottne Rapid. Han kom ner sent på kvällen med bilen genom ett strömlöst landskap och har fortfarande ett starkt minne av synen som mötte honom när det började ljusna på morgonen.
– Som det såg ut – man fick en chock! Hur ska någon kunna köra in med en maskin i detta? Men det gick och man vande sig, konstaterar han.
I flera veckor var det strömlöst i kåken som Göran och sönerna hade fått hyra billigt av en markägare som bodde i Stockholm.
– Men ved fanns det gott om och vi åt bra på en skola i närheten varje dag för tjugo kronor. På kvällarna var man så trött att det bara var att gå och lägga sig direkt. Det fanns ändå inte mycket annat att göra.
Det blev sex långa månader av hårt arbete, 70 mil från hemmet i Hudiksvall. Upplägget var två veckors jobb, därefter en helg ledig hemma och sedan på det igen. Ofta var arbetspassen tolv timmar långa.
Väldigt slitsamt alltså, men också rätt bra betalt som Göran minns det.
– Pojkarna delade på dygnet med skördaren och jag hade ofta tolv-tretton skakiga timmar i skotaren. Vi körde bara på timme och med så mycket timmar blev det ju en hel del pengar.
Uppdragen kom från Södra och Göran beskriver arbetet som fritt och självständigt. Man fick information om gränser och sortiment, men skötte sig i övrigt väldigt mycket själva.
Men finns det mycket jobb och även en del pengar att tjäna kan det locka till sig personer som egentligen inte borde vara där.
– Det kom en hel del lycksökare med dåliga grejer och utan vana att jobba i skogen. Många fick åka hem igen eftersom de uträttade för lite. Reparatörerna som kom ut till oss ibland berättade om många sådana. Jag hörde om en som hade kommit dit med bara en kedja med sig. Vi hade ju hundratals!
Kedjeåtgången i aggregaten blev så stor på grund av allt grus som dragits upp på rotstocken när träden föll. Stensågning var snarare regel än undantag, hur försiktig man än var, enligt Göran.
Många maskingrupper hade manuellarbetande losskapare som gick före och hjälpte skördarörarna, ett mycket farligt jobb. Göran och hans söder saknade för det mesta den här viktiga assistansen.
– Maskinerna for illa, man fick slita och dra och härja, men som tur var fanns det bra med reservdelar i ett samhälle som hette Lidhult och som låg rätt nära där vi arbetade. De hade det mesta vi behövde.
Göran hade både ett lantbruk och en bergtäkt att ta hand om hemma i Hudiksvall så efter något halvår vände han hemåt, trots att det låg mycket stormfälld skog kvar i regionen.
– Två år senare, efter stormen Per, ringe de igen, men då hade mina grabbar börjat på andra jobb och jag ville inte åka ner själv.
I dag är Göran Ohlsson 80 år och pensionerad från skogsarbetet. Men:
– Om jag var 20 år yngre och pojkarna ville följa med skulle jag absolut göra det igen om det behövdes. Det var en upplevelse och vi träffade massor med trevliga människor. Många ville prata med oss och var tacksamma för att vi kom och hjälpte till.