Låst artikel för våra prenumeranter
Vänligen besök din profilsida för att se vilka av våra produkter som du har tillgång till samt mer information.
Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår support.
Var vänlig ladda om sidan
Vill du läsa hela artikeln?
Då behöver du bli prenumerant på Tidningen Skogen, en helt oberoende tidning för ett lönsamt skogsbruk och god naturvård.Skoglig läsning under hela året där du får nörda ner dig i skogsskötsel, virkesmarknad och teknik.Du har även valmöjligheten att bli medlem i Föreningen Skogen för att ta del av ännu mer kunskap genom exkursioner och digitala skogsfrukostar.
- Tillgång till artiklar på skogen.se
- Tidningen Skogen hem till brevlådan (11 nr)
- E-tidning
- Mediaarkiv
Redan prenumerant?
Det kommer från ingenstans. Den tidigare tysta skogen fylls med ett brölande, grymtande och tjutande likt en uppsättning ostämda mistlurar som snart övergår i en kör av utdragen klagan. Sången genljuder över djungeln i flera minuter, bara för att tystna lika abrupt som den började.
Fem svartvita små ansikten med gula ögon stirrar ned på oss från trädtopparna. Deras ägare tillhör lemurarten indri – eller babakoto som de kallas på Madagaskar – som är en av de största nu levande lemurerna.
Lemurens läte sägs därför vara en klagosång över brodern som gav sig av.
Kanske håller de utkik. Kanske granskar de våra anletsdrag för spår av ett gemensamt förflutet. Att indrins och människans ursprung är intimt förknippade är nämligen alla madagasker överens om, även om detaljerna skiljer sig åt beroende på region.
En teori är att två bröder levde tillsammans i djungeln tills en av dem bestämde sig för att lämna skogen och ägna sig åt åkerbruk. Han kom att bli den första människan, medan den kvarvarande brodern utvecklades till den första indrin.
Lemurens läte sägs därför vara en klagosång över brodern som gav sig av.
En annan version berättar i stället om en far och son som levde uppe i trädkronorna. En dag ville det sig inte bättre än att fadern ramlade ned och dog. Den föräldralöse pojken skulle med all säkerhet ha svultit ihjäl om inte en indri snabbt hade svingat sig fram genom regnskogen för att ta hand om barnet som senare kom att bli alla människors förfader.
Exakt hur det gick till är höljt evolutionshistoriens dunkel. Det är inte så noga med detaljer på Madagaskar och grundtanken är densamma: Vi har indrin att tacka för vår existens på jorden.
Än i dag används för övrigt ordet babakoto i betydelsen anfader.
Fakta / indri
Latin: Indri indri.
Lokalt namn: Babakoto. (Baba = pappa, koto = liten pojke, alltså ordagrant ”den lille pojkens pappa”.)
Lever: Madagaskars nordöstra djungel
Livstid: 15 till 18 år.
Utseende: Cirka sju kilo tung och en meter hög. De långa, muskulösa benen används för att hoppa vertikalt från trädstam till trädstam.
Levnadssätt: Dagaktiv. Håller sig nästan uteslutande i trädtopparna. Lever främst på blad, ibland frukt. ”Sjunger” för att hälsa solen vid gryning och hörs upp till två kilometer. Bildar små grupper med ett monogamt föräldrapar och deras ungar. Honan, som är dominant, blir könsmogen mellan sju och nio års ålder. En unge föds vartannat eller vart tredje år.
Status: Starkt utrotningshotad.
Övrigt: Indrin är den enda lemur som endast har en mycket rudimentär svans.
Hotad hjälte
Indrins insats som vår adoptivpappa har människan återgäldat illa genom att hugga ned större delen av dess naturliga habitat. Antalet kvarvarande individer tros vara mellan tusen och tiotusen, men förväntas minska med 80 procent under de kommande tre generationerna.
Det finns inget internationellt program för bevarandet av indri på djurparker eller liknande. Till skillnad från den populära ringsvanslemuren klarar indrin inte ett liv bortom sitt naturliga habitat. Ingen indri har överlevt längre än ett år i fångenskap.
