”Här gallrar man inte”

28 mars I sin senaste ledare berättar Johan Larsson om ett besök hos ett skogsbruk i fascinerande landskap, men med helt andra förutsättningar än det svenska.

”Här gallrar man inte”
Johan Larsson, chefredaktör för tidningen SKOGEN.

På en ljunghed nära Inverness ägde ett brutalt och blodigt slag rum 1746. Det skulle visa sig bli det sista verkliga försöket för skottarna att bli ett självständigt kungadöme. Platsen heter Culloden Moor och är i dag välbesökt med många aktiviteter runt denna historiska händelse. 

Under en vecka i början mars fick jag möjligheten att vistas i denna fantastiska natur i hjärtat av Skottland, knappt två timmars bilresa nordväst om Culloden Moor. Förutom hedar finns här storslagna berg, djupa dalar och fjordar som skär djupt in i det skotska landskapet.  

Landskapet är kuperat, men inte småkuperat eller med berg som hastigt sträcker sig mot himlen, utan mer långsträckt kuperat. Bergen påminner om kalfjäll, men marken är täckt av ljung och över allt, såväl på sluttningar som flacka partier, är marken genomdränkt. Den närmaste liknelsen är att allt jag går på är myr.  

Liksom landskapet är vädret minst sagt omväxlande. Vi fick uppleva alla väderlekar under en och samma förmiddag – snö, kraftig vind, stålande solsken och regn. Allt avlöser varandra i en hiskelig fart. Men enligt vår värd hade vi tur med vädret och fick för årstiden ovanligt många soltimmar.  

Skogar är det däremot ont om i dessa öppna, vidsträckta områden. Skottland har under flera hundra år i princip varit utan skog, men har på senare år påbörjat återbeskogning och markägare får ersättning för att plantera björk och tall, som betraktas som inhemska trädslag. 

Vi fick chansen att besöka ett par planteringar under vistelsen. En var främst en blandning av tall, gran och contorta, men också med en hel del sitka. Planteringarna är satta som blandbestånd av till exempel tall och gran på 2,1 meters förband. Efter plantering röjs eller gallras de inte, utan de får stå och frodas i 30 till 40 år och avverkas därefter vid en diameter på 25 till 35 centimeter i brösthöjd.  

Att passera genom en sådan skog är inte utan viss möda, men modellen bygger på att det finns oplanterade stigar eller gräsområden mellan skogspartierna. 

Jag har fått frågan om vad jag tar med mig hem och vilka lärdomar svenskt skogsbruk skulle kunna dra av Skottland. Det är en svår fråga – skillnaderna i förutsättningar är väldigt stor. Inte minst är markförhållanden där så olika något som vi Sverige skulle ge oss på att odla skog på.  

Jag tar i stället med mig upplevelserna från ett Skottland som visade sig från sin bästa sida. Jag fick också möjlighet att jaga, vilket även det var en unik upplevelse. Men det får jag berätta om vid ett annat tillfälle. 

UR SKOGEN 3/2024

Hämtar fler artiklar
Till Skogen startsida
På väg
Paul är ny virkesansvarig på Skogssällskapet i västra Götaland
SkogsJobb