Här finns magiska träd huggna i sten

Omgiven av klassisk granskog och blåbärsris dyker den upp längs vår vandring: Lövåsen. Den skuggiga hällen är täckt av båtar, djur och märkliga streckgubbar och ett mått av fornnordisk magi vilar över platsen.

Det här är inget modernt klotter, eller ens tusenåriga runbilder från vikingatiden. Symbolerna inknackade i graniten är hällristningar, bildliga uttryck kvarlämnade av våra förfäder för 3 000 år sedan, drygt hundra generationer tillbaka.

Lövåsen är en del av världsarvet Tanums hällristningar, med hundratals inhuggna bilder och skålgropar spridda över drygt 400 hektar i Bohuslän.

Vi klänger upp för trätrappan som låter oss studera Lövåsen på närmare håll utan att skada den redan allvarligt söndervittrade hällen. Vi fastnar en stund vid en shaman, eller vad nu den hornprydda figuren kan tänkas föreställa, vid akrobater som hoppar över båtar och stiliserade små fåglar innan vi lyckas hitta det undangömda motiv som är anledningen till att vi är här. Det rör sig om ett träd.

Bilderna på Sveriges drygt 10 000 hällristningslokaler anses representera bronsålderslivets mest oumbärliga inslag: fruktbarhetsritualer, båtresor (både till fjärran länder och till dödsriket), jakt och djur med förmodad religiös koppling. Ett annat inslag är fotsulor, oftast vända mot betraktaren som om man stod öga mot öga med en osynlig ande – kanske en hädangången anfader? Vanligtvis upprepar sig motiven ideligen, såväl över olika geografiska lokaler som på en och samma häll.

Motiv från växtvärlden lyser däremot närmast fullständigt med sin frånvaro. Undantaget är träd, men vad som gör Sveriges trädristningar särskilt märkliga är det faktum att de är så få i antal.

Träd förekommer endast på en handfull ytor, och aldrig i upprepade exemplar. Ett träd var bevisligen inte något man knackade ur sig hursomhelst.

Trädristningarna bör således ha varit mäktiga, magiska symboler. Kanske knackades de bara in i anslutning till heliga trädlundar.

Vi vet att heliga träd och skogar har förekommit i trossystem över hela världen sedan urminnes tider. Träd symboliserade kopplingen mellan människovärlden och gudarnas hemvist; mellan det jordliga och det andliga.

Trädristningarna bör således ha varit mäktiga, magiska symboler. Kanske knackades de bara in i anslutning till heliga trädlundar. Eller var det tvärtom? Skapades de där skog saknades, som en ersättning för naturliga offerlundar? Var de en offergåva i sig, en vädjan om gudomligt beskydd?

Hällbilderna var tillräckligt viktiga för att bronsåldersmänniskorna skulle knacka in dem i berghällar över hela Sverige under tusentals år och på samma gång kvarlämna ett budskap till efterföljande generationer.

Men vad vill de säga? Bildernas exakta betydelse har gått förlorad under tjocka sjok av mossa och trädrötter, precis som de otaliga hällristningar som ännu ligger dolda ute i Sveriges skogar.

Kanske är betydelsen inte det viktigaste. Kanske är hällristningarnas förmåga att skapa en kulturell bro 3 000 år bakåt i tiden gåva nog.

FAKTA / HÄLLRISTNINGAR

• Hällristningar är bilder inknackade i släta hällar, främst från bronsåldern. 
• Deras guldålder förläggs till tiden 1 500 till 500 år före vår tideräkning (f v t), men svenska hällristningar har daterats ända tillbaka till 4 000 f v t.
• Vanliga motiv är båtar, människor, djur, fotsulor, så kallade solkors och en form av plog.
• Allra vanligast är dock skålgropar eller älvkvarnar, en rund fördjupning. Deras ursprungliga funktion är okänd, men de har använts i offerritualer inom folktro ända in på 1900-talet.
• Hällristningarna knackades ofta in alldeles intill vattenbrynet, men på grund av landhöjning finns de i dag ofta på 15 till 30 meter över havet, utan havsutsikt.
• Det främsta hotet mot hällbilderna är vittrande berg som påskyndas av utsläpp. Experter tror att flera kan komma att utplånas under detta seklet. Därför bör man aldrig gå på en ristning, eller ens på hällen.