Här återförvildas älvnära skog

Vindelälven torde vara ett av Sveriges vackraste och mest variationsrika vattenlandskap: från de kanotvänliga lugnvattnen kring Sorsele, där mossbelupna stenar kantas av lummer, blåbärs- och lingonris, till Mårdseleforsarnas brusande framfart, där skägglaven vajar från granar, tallar och björkar medan skummande flöden vräker sig fram längs stenbumlingar och vattenrännor som slipats släta av istidens glaciärer.   

Den tycks vara okuvlig, denna mäktiga urkraft – ändå var det förstås samma vilda energi som drev människan till att börja dämma upp, leda om, tygla och tämja Sveriges forsar så långt tillbaka som till medeltiden. Det var dock under sågverksindustrins expansion på 1800-talet som timmerflottningen, och dess enorma avtryck på svensk vildmark, drog igång på allvar.   

Älvarna var dåtidens E4, säger Rewilding Sveriges arbetsledare Joacim Ljadas.   
– Våra trafikleder går ju fortfarande längs de stora vattendragen. Fast vi gör det lite enklare nu, med asfalterade vägar. För nybyggarna som kom hit under 1700-talet kunde det ta två veckor att gå från Saxnäs ner till Åsele, genom mörkaste skogen. Men de bara gjorde det. Och själv när man är ute idag och gör samma sträcka i bil på två timmar gnäller man för att man har dåligt internet! Det är ju så dumt. Man är ju vek som människa idag, jämfört med våra förfäder, säger han.  

Vindelälven återförvildas

”Veka människor” är kanske inte de första orden som faller en in för att beskriva den grupp eldsjälar som möter upp SKOGEN vid Vindelälvens tillflöde Rödån, strax nordväst om Umeå. Arbetsledaren  
Joacim Ljadas, grävmaskinisten Fredrik Zegersten och biogeovetaren Theo Nilsson Häll arbetar för Rewilding Sverige, en del av insamlingsstiftelsen Rewilding Europe som kämpar i sol, i regn och i åska med att rehabilitera och återförvilda naturliga ekosystem som har tagit skada av århundraden av industriell exploatering.

Det rör sig om att åstadkomma en naturligare natur, där de konstlade gränserna mellan skog och vatten suddas ut; där fuktiga gränsland, så kallade strand- och svämskogar, kan skapa ekologiska övergångszoner som kännetecknas av sin artrikedom.   

– Att det står ett par pinnar intill en å innebär ju inte genast att den biologiska mångfalden är på sin topp, påpekar Fredrik Zegersten medan vi följer grabbarna genom skogen. Många arter börjar inte växa förrän skogen är flera hundra år gammal, men svensk skog avverkas efter åttio år.   

Därför är riktigt gamla skogar så viktiga, fortsätter Theo Nilsson Häll.   
– En tall lever i ungefär 300 år, men under rätt förutsättningar kommer den att stå kvar i 300 år till. När den väl faller tar det ytterligare 300 år för veden att brytas ned! Under hela tiden är tallen jätteviktig för olika djur och växter: för alla vedsvampar och insekter som lever i det döda trädet, för hackspettar som letar insekter och gör bohål, för andra fåglar som börjar häcka i hålen, säger han.  

Vissa saker kan man inte påverka

Att återskapa tusenåriga skogar står dock bortom Rewilding Sveriges kapacitet.   
– Vad vi gör här är att restaurera fysiska strukturer. Det vi inte kan påverka är den förändrade vattenkemi som exempelvis kalhyggen bidrar till. De försämrar grundvattenkvaliteten enormt. Skogens påverkan på närliggande vattendrag och på ett områdes biodiversitet kan inte överdrivas, säger Theo.  

Så snart vi når teamets aktuella arbetsplats står det klart att vi befinner oss i ett gränsland. Nedströms är ån stökig; otaliga träd ligger kors och tvärs över vattnet, stenar trängs huller om buller medan det porlande vattnet sakta slingrar sig över, runt och genom diverse hinder. Uppströms är synen helt annorlunda. Här forsar ån fram längs höga, raka kanter där alla stenar ligger på rad och kullfallna träd helt saknas.  

Nedströms har vi restaurerat, säger Fredrik och fortsätter:  
– Uppströms är vad vi har kvar att göra. De flesta tror att det är precis tvärtom, att det där prydliga, raka är det naturliga vattenflödet. Men naturen är kaos! Det välordnade är så långt ifrån naturligt man kan komma. Naturliga flöden har mycket död ved och löv som bryts ned av mikroorganismer och insekter och blir till näring, vilket samtidigt gör att kolet bevaras i marken. Insekterna ger föda åt öringen, som i sin tur lever i symbios med flodpärlmusslan. Och de är två nyckelarter i rinnande vattendrag.   

Vänta nu. Öring. Och en mussla. Skulle det inte handla om skogsrehabilitering? Tja, men om det är något som står klart efter bara några minuters konversation med arbetslaget, är det att allting hänger ihop – åtminstone i ett sunt, fullt fungerande ekosystem. Musslor fungerar som små reningsverk som tar upp och binder fosfor och kväve från vattnet. Då varje mussla kan rena upp till 50 liter vatten per dygn, har de kapaciteten att kraftigt minska övergödningen i Sveriges vatten.   

En annan egenhet hos flodpärlmusslan är att den behöver öring eller lax för att reproducera sig. Dess larver fäster sig i de vandrande fiskarnas gälar och får på så vis skjuts till nya vattendrag, där de utvecklas till nya musslor (i bästa fall – av 100 miljoner larver utvecklas i snitt en enda till mussla). Samtidigt utvecklar öringen antikroppar och får bättre motståndskraft mot de diverse sjukdomar som förvärras av allt högre vattentemperaturer.

Problemet i ekvationen är bara att flodpärlmusslan är starkt utrotningshotad.   
– När flottningslederna rensades under första halvan av 1900-talet monterade man schaktblad på pansarvagnar och tryckte ut all sten åt sidorna för att forma raka, släta rensvallar, så att timmerstockarna inte skulle fastna, berättar Fredrik Zegersten. Till slut fanns inget material kvar som skyddade gruset och finsedimentet på botten, vilket är vad flodpärlmusslan och öringen förökar sig i. Idag har allt sediment spolats ut i havet, kvar finns bara en platt stenad botten. Och där vill varken flodpärlmusslan eller öringen vara.   

– Det är dock inte bara att slänga ut lite stenar i ån, understryker Fredrik. Varje ny sträcka som åtgärdas föregås av ett omsorgsfullt planeringsarbete. Det finns ett speciellt sätt att bygga på, förklarar arbetsledaren Joacim Ljadas.   

– Vi går runt och tittar från varje håll innan vi ger oss på en ny sektion. Sedan börjar vi gräva i rensvallarna och sorterar upp stenar för att se vad vi har att jobba med. Sedan tar vi och silar lekbottengruset för att få fram rätt storlek åt öringen. Till sist börjar vi bygga. Vi vill att ån skall flöda runt och över stenarna, så att vattnet syresätts. Speciellt i små vattendrag är syresättningen jätteviktig. Samtidigt arbetar vi hela tiden med att få upp basnivån på vattenflödet.   

I ett sunt vattenlandskap är den omgivande växtligheten lika viktig som själva vattenflödet. Skuggande träd håller vattentemperaturen nere, vilket är oumbärligt för mussellarver och fiskyngel. Dessutom lockar växtligheten i en strandskog till sig älgar och andra lövätare. Men då gäller det att åns kanter inte ser ut som en hockeysarg, betonar Fredrik Zegersten.

”Måste adressera hur vi brukar marken”

Vår- och höstfloderna måste kunna flöda in i skogen.   
– Växtligheten i en svämskog vill stå i vatten minst två gånger om året. Kan vi underhålla de här vattennära zonerna, då kan öringen simma in bland träden och plocka i sig mat, samtidigt som älgarna håller sig här och betar istället för att ge sig in i gran- eller tallodlingar. Men utan översvämningar torkar växterna bort, säger Fredrik.  

Alla skulle vinna på ett mer holistiskt miljötänk, såväl flodmusslor och älgar som skogsägare, menar arbetslaget. Men då måste de rehabiliterande insatserna vara mer än bara fysiska.   
– Vill vi restaurera Sveriges naturliga landskap i större mening måste vi börja adressera hur vi brukar marken i Sverige generellt, också när det kommer till skogsbruk, säger Theo Nilsson Häll.   

Den goda nyheten är att det är förhållandevis enkelt för varje skogsägare att bidra både till en sundare natur och till renare dricksvatten, menar han.   
– En insats är att avsätta buffertzoner mellan brukad skogsmark och vattendrag. Buffertzoner har en helt annan typ av biodiversitet än plantageskog och renar dessutom vattnet som rinner från kalhyggena, säger Theo.   

– Det blir ofta jättevackra miljöer där växter och djur och även människor kan trivas. En annan sak är att plugga igen gamla skogsdiken. Tallen kanske växer bättre i en torrare skog, men allt annat torkar ju bort, samtidigt som vattnet som rinner genom dikena spolas direkt ut i våra åar. Vill man bidra till att skapa diversitet i skogen skall man skapa stora buffertzoner och inkludera olika typer av lövträd bland alla granar och tallar, fortsätter Theo.  

Joacim Ljadas tittar tankfullt på symbolen av en älg som ingår i den tatuering av Vindelälven som täcker hans högra arm.   
– Skogsägare klagar ofta på att älgen äter upp tallplantor och granskog. Men vad älgar älskar över allt annat är rönn. Det är som godis för dem. Så att frångå monokultur och satsa på blandskog, det skulle gynna både skogsägare och älgar.