Jag var på seminarium häromdagen. Ett föredrag handlade om den svenska skogens historia. Föredragshållaren beskrev entusiastiskt hur framsynta skogsmän vid seklets början planterade de ofruktbara sydvästsvenska ljunghedarna med gran. Och hur lika framsynta skogsmän 20-30 år senare avslöjade de gröna lögnerna i norr, och drev igenom den stora restaureringen av den norrländska skogen.
Jag måste ha sett samma bilder och hört samma historia hundratals gånger sedan jag började min skogliga bana. Det här är verkligen ”Det Svenska Skogsbrukets Skapelseberättelse”. Den har nästan bibliska drag. Profeter som kämpar mot fördomar och genomdriver sin vilja. Den driftige köpmannen Edwin Ohlsson i Göteborg — det var han som beskogade ljunghedarna
— och den vresige skogsförvaltaren Joel Wretlind i Malå. Hängivna, kloka, starka män som långt före alla andra förstod att Sveriges framtida välstånd skulle bygga på skog.
Och allt sedan dess har vi skogsmän med stolthet återberättat historien. Och med ännu större stolthet visat kurvan där det svenska virkesförrådet bara ökar och ökar: ”Se hur vi skogsmän har fyllt ett sönderhugget och sönderbetat Sverige med skog.”
Skogsbrukets Skapelseberättelse är fortfarande stark i skogsmännens kollektiva medvetande. Hur ofta har vi inte alla hört att ”nu måste vi satsa på produktion igen”. Bakom detta ligger sällan någon ekonomisk analys, nej, det är nog mest en längtan tillbaka till den tid när vi skogsmän ostört fick bygga vår nya sköna värld med skog.
Men skogens Skapelseberättelse går att problematisera — på flera olika sätt.
För det första: De framsynte fick ju egentligen fel. Åtminstone om man utvärderar deras insatser i dag. Det är hemskt att säga det, men när profeternas träd nu snart är mogna för avverkning, så har skogens betydelse för Sveriges välstånd krympt till en tummetott. I början av 1950-talet svarade skogsnäringen för tio-tolv procent av Sveriges BNP. I dag är det nere på under tre procent. Ja, om man ser på enbart skogen, vilket nog är teoretiskt riktigare, så är dess bidrag till BNP i dag 0,7 procent! Det här beror delvis på sjunkande virkespriser, men framför allt på att andra branscher blivit så mycket viktigare för vår ekonomi och för vårt välstånd.
För det andra: Vi har alla hört och sett framför oss bilden av det skoglösa Halland — hur man vid förra sekelskiftet kunde se havet ända från det småländska Ljungby. I dag susar här stora granskogar (eller susade, Gudrun tog en hel del av den Ohlssonska drömmen).
Men lek med tanken att vi hade kvar de sydvästsvenska ljunghedarna i dag. Lek med tanken att någon föreslog att de nu skulle planteras med gran — eller varför inte stickig sitkagran ”för våra barns och barbarns skull”. Skulle denna person betraktas som framsynt? Nä, snarare galen! Ohlssons dröm skulle i dag möta ett mycket hårt motstånd från de gröna och från allmänheten. Se på dagens Skottland och Irland, där folket kämpar för att behålla sina ljunghedar. Vackra vyer är också välstånd, tycker väldigt många ut-anför skogsmannakåren!
Om beskogning skulle väcka liknande motstånd i dag — var det verkligen så framsynt i går? Och vad säger vi i morgon?
För det tredje: Joel Wretlind visade oss en framgångsrik väg för att öka den norrländska skogsproduktionen. Men var det verkligen metoden i sig som gjorde att han fick så stort genomslag? Kanske var det bara vanlig virkeshunger som var drivkraften till cirkulär nr 1-1950 som på allvar inledde den. För under 1940-talet var norra Sveriges skogar mycket hårt dimensionshuggna och fattiga på grova timmerträd. Det gick inte att dimensionshugga längre. Och då kom Wretlinds idéer som en skänk från ovan. De gav en legitimitet för att sopa ner de glesa restskogarna för att klara virkesflödet.
För har någon hört talas om någon omfattande bruksdöd eller sågverksdöd efter cirkuläret? Eller om massavskedanden av skogsarbetare? Nej, virkesflödet måste ha tuggat på som tidigare. Vilket inte är så konstigt — gårdagens skogsorganisationer var naturligtvis lika beroende av ett löpande virkesflöde som dagens. De behövde också försörja företaget och betala den egna lönen. Det är också en berättelse, men kanske inte lika osjälvisk och uppoffrande.
Alternativet, att låta överavverkade skogar vara i fred och återhämta sig några decennier hade säkert också fungerat rent skötselmässigt. Det hade blivit lägre långsiktig produktion, men samtidigt hade man sluppit betala för föryngringen. Men som sagt, det alternativet hade varit förödande för de personer som då levde av skogen.
Fast å andra sidan hade skogsbruket sluppit många av dagens problem. För det var under den här perioden som allmänheten lärde sig att koppla samman skogsbruk med hormoslyr, hyggesplöjning och jättelika hyggen. Det uppstod en avgrundsdjup förtroendeklyfta som delvis fortfarande finns kvar.
De som gjorde själva restaureringen ville säkert gott. I sann luthersk anda avverkade de därför de glesaste skogarna först — de tätare skulle stå på tillväxt. Men detta går också att problematisera. Skulle dagens skogsekonomer köra 1950-talets skogar med dagens Indelningspaket hade de säkerligen gjort en helt annan prioritering. Då skulle de tätare skogarna ha avverkats först, de binder mycket kapital som förräntar sig dåligt. De glesa skogarna hade man väntat med — de har en bättre förräntning eftersom den stående skogens värde är lägre. Dessutom blir ju glesa skogar alltid tätare med tiden — det är en sanning som även gäller för gröna lögner. Hade skogsbruket börjat avverka de tätare skogarna, så hade man fått ett avsevärt högre nuvärde då, eftersom avverkningarna hade blivit billigare. Skogsvården hade också blivit billigare, man hade ju klarat samma virkesflöde på en mindre areal! Dessutom hade vi sluppit en del av de kvadratkilometerstora hyggena som allmänheten tyckte så illa om.
För det fjärde — och kanske allvarligaste: Skapelseberättelsen har skapat en stark gemenskap inom skogsmannakåren. En stark, varm känsla av att vi som skogsmän står för det goda — det är vi som gemensamt bygger en bättre framtid för våra barn och barnbarn. Och om vår berättelse är det goda, så måste rent logiskt ”de andra” stå för något som är mindre gott.
För de berättelser som inkluderar och skapar gemenskap, den exkluderar ju också. De som inte delar berättelsen och värderingen blir ”de andra”. Se på religioner. De bygger just på kollektiva berättelser som skapar en tydlig gräns mot dem som inte delar religionen. Se på nationalismen, som bygger på berättelser som visar att ”vi är mycket bättre än de”.
Det här är kanske ett skäl till att vi skogsmän har haft så svårt att kommunicera med naturvårdarna — deras gröna dröm går ju på tvärs mot vår gröna dröm, den att ”mer skog alltid är bättre”. Och vi är ju de goda.
Därför har vi också svårt att kommunicera med vanliga skogsägare. För de har ju sällan produktionsmaximering som mål för sitt skogsbruk. Inte ens vinstmaximering. De har andra och mer svårfångade mål — och sådana har vi som ska rädda världen svårt att förstå.
Kanske skulle en mer avslappad och ifrågasättande inställning till Skapelseberättelsen göra oss till bättre proffs i skogen. Vi skulle se mer avspänt på skog och skogsskötsel och få en ökad förståelse för andra människor, med andra värderingar. Det är ingen dålig cigarr… Kanske är det dags att pensionera profeterna?
Text: Carl Henrik Palmér