– Gör man fel här riskerar det påverka stora ekonomiska värden och framtida förutsättningar för biologisk mångfald, sa han i ett pressmeddelande i våras.
Vilka råd ger han till skogsägare som funderar på hur rase ska hanteras? I Västmanland är det främst asp och sälg som skjuter upp mellan de planterade och sådda tallarna.
– Det man ska tänka på nu är att inte totalsanera rase, även om man röjer för produktion. Det är ingen jättenyhet, men jag tror det finns en potential för de markägare som vill göra lite extra för att öka rase på kort och lång sikt: Om man anlitar entreprenör måste man ge tydliga instruktioner och se till att få kunniga röjare som vet hur trädslagen förhåller sig till varandra.
Skogsstyrelsen har satt ett mål i sin viltskadepolicy på tio stammar rase per hektar som ska stå kvar efter förstagallring. Skrivningen är ett utslag av rådande skogspolitik och inte tvingande för skogsägaren enligt skogsvårdslagen, men det finns anledningar att spara och på olika sätt gynna rase, anser Matts Rolander.
– Som myndighet jobbar vi för de båda jämställda målen produktion och miljö, som bekant. En vinst med rase för produktionsskogen kan också vara en marknadsföringsfråga. Om skogen betraktas som ekologiskt hållbar av skogsprodukternas köpare kan det vara en konkurrensfördel att man tar hänsyn till biologiska värden, som rase ger.
Att ge utrymme åt asp i blandskog är en del av en klimatanpassning som kan göra skogen mer motståndskraftig, säger han också.
Matts RolanderDet finns också en estetisk vinst med att behålla rase och till exempel skapa skogsbryn och mjuka övergångar mellan åker och skog. Stormfastheten blir också bättre om fler trädslag blandas. Och rasearternas samband med viltvården är värt att betänka en extra gång.
– Det gäller att hålla viltskadorna på en rimlig nivå, säger Matts Rolander som inte har några enkla lösningar på det lilla problemet.
Han ser gärna att engagemanget för att finna lösningar som rör viltbetningen kunde öka. Utan att peka ut någon syndabock tror han att det går att röja bättre:
– Det behövs kunniga och utbildade röjare som får en tydlig instruktion och en skogsägare som lägger sig i om man vill prioritera och få upp mer rase.
Matts Rolander uppmanar markägare att engagera sig i viltförvaltningen. Det är inte bara älg som äter, det sammantagna betestrycket är intressant. Markägare och jägare måste se det som ett gemensamt problem, ur ett landskapsperspektiv, anser han.
Läs mer som inloggad medlem:
Röjning – goda råd
SKOGEN 9/2020