I sin rapport Den dolda revolutionen beskriver LRF Skogsägarna en systemförändring. Istället för myndighetsbeslut och frihet under ansvar i skogsbruket gäller generella förbud. Ett mycket stort utredningsansvar har lagts på skogsägaren.
Reglerna är dessutom svårtolkade och baserade på subjektiva bedömningar, hävdar de.
Det här skapar oklarhet om vad som gäller. Det har, med andra ord, blivit lättare för en skogsbrukare att råka bryta mot lagen, påpekar organisationen. Och när man brutit mot lagen kan det bli svårt att hävda rätten till intrångsersättning.
Det är inte längre självklart att skogsägare ersätts vid inskränkningar i skogsbrukandet. Utvecklingen har lett till att många ärenden prövas i domstol där skogsägaren får stå för kostnaderna.
Situationen med generella förbud har lett till felprioriteringar, fortsätter LRF Skogsägarna sin kritik.
Nu bevaras skog på grund av en viss företeelse och inte för att området är viktigt för den biologiska mångfalden.
”Detta är inte kostnadseffektiv naturvård”, skriver organisationen.
Det är också svårt för samhället att budgetera för intrångsersättningar när man inte vet hur många och omfattande förbuden mot skogsbruk kommer att bli.
Sist men inte minst gör systemförändringen att det grundlagsskyddade egendomsskyddet urholkas, anser LRF Skogsägarna.
Organisationen ger en rad förslag på ett mer rättssäkert artskydd. De menar att grundprincipen måste ändras.
Försvårande av pågående markanvändning, begreppet som används när skogsbruk stoppas på grund av höga naturvärden, bör bara bli aktuellt när staten gjort en bedömning av det enskilda fallet. Då ska också beslut om ersättning till markägaren tas.
”Staten bör alltid ha bevisbördan för intrång som innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras. En åtgärd ska inte ses som förbjudet förrän myndigheten meddelat förbud”, skriver de.
För att kunna planera för ersättningsutgifter borde staten bestämma vilka områden som ska avsättas. Och för att ersätta markägare för intrånget ska det finnas öronmärkta pengar.
Prioriteringen måste alltid vara att i första hand ersätta dessa markägare. Detta innan staten använder pengar till andra former av skydd och naturvårdsinsatser, hävdar LRF Skogsägarna som också förespråkar tidsbegränsade skyddsformer med rätt till full ersättning.
Vidare vill man se förändringar vid implementering av EU:s regelverk. Enskilda markägare ska inte stå för kostnader som följs av åtaganden som staten gjort mot EU. Det är ett ansvar som staten måste ta, anser LRF Skogsägarna.