När fjällälgarna kommer ner i skogslandet vintertid kan de orsaka förödande betesskador på främst tall. Jag vistas i Södra Lappland varje sommar och kan inte undgå att se hur en del ungskogar av tall är i stort sett totalhavererade. Jag gör ju inga inventeringar själv, men det är uppenbart att skadorna är mycket omfattande, både i form av sönderbetade plantor och träd i upp till kanske massavedsstorlek.
Till exempel runt Slussfors i Storuman finns det några riktigt trasiga bestånd på bägge sidor om Umeälven. Bifogar några bilder från södra sidan av älven.
Jag har noterat att det sedan länge pågår en ganska vass debatt mellan skogsbruk och jägare om viltbetesskador och antalet älgar i skogen och funderat på varför man inte kan sätta sig ner i lugn och ro och försöka resonera om lösningar.
Tallplanteringar på delvis brandskadad mark utmed Umeälven i Slussfors, Södra Lappland. Foto: Le Carlsson.
Till exempel kunde man välja ut några totalhavererade tallföryngringar som experiment. Låt älgarna få behålla några väl valda trasiga bestånd av betesskadad tall, björk, asp och sälg. Avlys all form av jakt där, hela året. Jaga försiktigt nära dessa fastigheter och hårdare längre bort.
Avsättningen skulle kunna bli ett konstruktivt samarbete mellan markägare och jägare och även vara intressant för forskningen.
En möjlig form kunde vara ett arrende där olika aktörer delar på ersättningen till markägaren.
Det finns säkert också några doktorander som kan fördjupa sig i eventuella resultat av ett sådant här förslag.
Sveaskog, SCA och Holmen har ju mycket skog i Södra Lappland, så var så goda och ta emot stafettpinnen.
LE CARLSSON, Ronneby.
Om skribenten: frilansfo
tograf och arbetar även som kvalitetssäkrare av rovdjursrapporter och besiktningsman för rovdjursskadade tamdjur åt länsstyrelserna i Kronoberg, Blekinge och Skåne.
Varje sommar sedan 20 år vistas han i Södra Lappland med en stuga på Grönfjäll som bas och kommer hem med tusentals nya naturbilder.