Länge trodde man inte att den kunde få fäste i norra Europa. Att föröka sig, lägga larver som utvecklas till skalbaggar, tar nämligen betydligt längre tid i kallt klimat. Men det visade sig alltså vara fel. 2010 angreps exempelvis plantskolor i Holland. Och i höstas upptäckte man att skadeinsekten både överlevt och förökat sig i träd i närheten av Helsingfors i Finland. Där genomförs nu samma omfattande åtgärder som i Holland.
– Alla värdträd inom hundra meter från det angripna måste huggas ned. Man måste också kolla efter utgångshål på alla träd inom två kilometer. Det kanske låter som väldigt stora insatser, men sett till kostnaderna som blir om den får spridning är det värt det. Dessutom säger svensk lag att den måste utrotas, säger Johan Östberg på SLU som med stort intresse följt forskningen om skalbaggen.
I Nordamerika har spridningen av skalbaggen kostat enorma belopp, både genom uteblivna virkesintäker och åtgärder för att stoppa den. Den sprids genom växter som japanska lönnar och bonsai, oftast med Kina som exportör.
Allra vanligast är dock att den följer med i träemballage för stenmaterial.
– Stenen kommer från områden i Kina där man använder poppel för att tillverka emballaget. Poppeln är dessvärre omtyckt av skalbaggen, säger Johan Östberg.
Träemballage ska värmebehandlas så att eventuella insekter dör, men uppenbarligen händer det att misstag – eller slarv – förekommer. I Sverige har larver hittats i träemballage från Kina, men än så länge har den inte påträffats i svenska träd.
På svenska kallas skalbaggen kort och gott för långhorning, men den finns i två varianter. Asiatisk långhorning eller anoplophora chinensis lever i nedre delen av stammen och i rötterna på lövträdsplantor med en stamdiameter större än en centimeter. Anoplophora glabripennis lever högre upp i stammar och trädkronor och kräver en större stamdiameter, minst fem centimeter. Båda har flera gånger spridits i Europa. Chinensis har oftast kommit via växter, glabripennis kommer oftast med träemballage.
– Om man ska försöka gradera så är nog Anoplophora chinensis den värsta eftersom
den går på så otroligt många olika trädslag, säger Johan Östberg.
SKOGEN 2/2016