FÖRVALTNING.

Försvaret vill inte ha hygge

23 februari 2018 Försvaret ställer särskilda krav på skötseln av de skogar man behöver för att träna i. Här möter Johan Ifversson, Fortifikationsverket, helt andra utmaningar än på det gamla jobbet som virkessäljare.

Försvaret vill inte ha hygge

På militära skjutfält bedrivs både kommersiellt skogsbruk och naturvård och de kan enligt Johan Ifversson samsas bra. Han är skogsförvaltare på Fortifikationsverket i södra Götaland och stationerad i Halmstad.
– När det gäller röjningar och gallringar slår vi två flugor i en smäll. Naturvården bidrar till militärens behov på skjutfälten, säger Johan Ifversson.

Fortifikationsverket är en myndighet som äger och administrerar drygt 100 000 hektar skogsmark i Sverige. Johan är ansvarig för cirka 13 000 av dem inom sitt område. 
Skogsvård är ett måste för militären. En tät granskog börjar gallras vid 22 års ålder och gallringen fortsätter genom plockhuggning upp till slutavverkningsmogen ålder. Under resans gång sparas björk och andra lövträd. 
Något kalhygge uppstår alltså inte i konventionell mening. Skogen blir äldre eller överhålls för att bli bättre att öva i. På ett hygge syns militären och i en tät jämnvuxen granskog kan de inte röra sig. En uppstammad skog är lätt att öva i.

Regeringen har givit de statliga skogsägarna Fortifikationsverket och Statens fastighetsverk uppdrag att öka andelen skog som brukas med hyggesfria metoder.
– För oss behöver det inte innebära några problem. Vi använder ju redan i ganska hög grad hyggesfria metoder. Men i vissa områden bedriver vi ju traditionellt skogsbruk och där kanske vi måste tänka om.
Men är inte en skog i militära skjutfält full av granatsplitter och oduglig? Johan förklarar att nedslagsplatserna är begränsade och att granaterna för det mesta flyger över skogen och landar inom avsett område.
– På gamla skjutfält kan problemet med granatsplitter och oexploderad ammunition (blindgångare) finnas, men i dag har militären koll på hur och var man skjuter. Dessutom har vapenutvecklingen gått framåt. Vår vrakprocent är knappast högre än den normala. Och om vi är osäkra blir det energived.

Johan är 32 år och har skogen med sig sedan barnsben. Pappa Claes arbetade som konsulent på Skogsstyrelsen, men blev i mitten på 1990-talet virkesköpare på Sydved. 
– Redan när jag var i sexårsåldern visste jag att det var skog som gällde för mig. Jag älskade att följa med pappa ut på hans skogsuppdrag. Och direkt efter Ryssby Naturbruksgymnasium följde skogsmästarutbildningen. Tyvärr så hörde jag till den generationen där lumpen inte var obligatorisk. Kunde kanske varit nyttigt med tanke på det jobb jag har nu.
Direkt efter skogsmästarutbildningen i Skinnskatteberg följde Johan i pappas spår och började som virkesköpare på Sydved. Där arbetade han i åtta år innan han började på sitt nuvarande jobb på Fortifikationsverket. 

Varför bytte du jobb?
– Nyfiken på något nytt. 
Vilka skillnader finns det mellan att jobba i ett privat företag och en statlig myndighet?
– I mitt fall är de inte särskilt stora. Här finns ingen statlig byråkratisk mentalitet. Den enda skillnaden är egentligen att vi inte får vara med i en skogsorganisation eller förening och så måste vi följa statliga regler för upphandling.
Johan nämner dock en skillnad till mellan sitt förra och nuvarande jobb: Olika typer av prestation gäller. Tidigare hade han krav på sig att årligen köpa in kanske 40 000 kubik fub. Ibland var det svårt på grund av väder och konjunktur. Nu ska Johan i stället vara säljare och ta in anbud – nog så knepiga eftersom många hänsyn ska tas. 

Johan har två barn på sex och tre år samt tre hundar. Han äger ingen egen skog och har heller inga tankar på att skaffa någon just nu.
– Mitt skogsbehov är redan tillfredsställt, som du förstår, och mina tre hundar använder jag för spårning och eftersök. 

SKOGEN 1/2018

Hämtar fler artiklar
Till Skogen startsida
På väg
Lars återvänder till Naturskog
SkogsJobb