Första egna skogen ställer frågor

I vintras dök möjligheten plötsligt upp. Ett charmerande hus på landsbygden utanför Valdemarsvik i Östergötland, rymligt nog för Filip Jonssons och Kerstin Magnussons familj och med en egen liten skog inpå knuten. Dessutom angränsar det till den gård där Filip bedriver ekologisk mjölkproduktion tillsammans med sin mor och far.

Och Kerstins jobb på banken i centralorten ligger i princip cykelavstånd.

– Det var mycket som klaffade, ibland ska man ha tur. Under en lång tid har vi haft ett gemensamt mål att äga en gård tillsammans. Nu är vi i hamn med det och det känns jättebra, säger Kerstin när vi träffas en eftermiddag i början av juli.

Hon och Filip har precis kommit hem tillsammans med barnen Ellen fyra, och lillebror Oskar, två år. Småttingarna är lite trötta efter en dag på förskolan, men piggnar ändå till när de hör att de vuxna pratar skog.

– Blåbär!

Det är Ellens första reaktion när ämnet skog kommer på tal.

– Skog för mig är jakt och rekreation, bärplockning och svamp. Vi var ute i går och plockade blåbär med barnen. Det är fantastiskt att kunna gå ut i sin egen skog, säger Filip.

Gården är på 30 hektar, varav hälften är skog och hälften åkermark. De tog över den i december förra året och den ligger alltså, praktiskt nog, angränsande till Filips föräldragård. Här finns förutom all åker- och betesmark nu även 400 hektar skog, så Filip vet hur man hanterar såväl ett planteringsrör som motorsåg och röjsåg.

Även Kerstin är uppvuxen på en skogsgård utanför Bräcke i Jämtland, så paret är alltså inga noviser trots att de är nyblivna skogsägare. De träffades under agronomstudierna på SLU i Uppsala för omkring tio år sedan.

– Jag har varit med och röjt i skogen och planterat om vårarna, säger Filip.

I Kerstins fall har den praktiska biten med skogsbruk inte varit så stor, men intresset har alltid funnits där:

– Jag har med mig skog i hela familjen. Mamma är skogsägare, pappa är jägmästare, min ena bror är skogsentreprenör och den andra ingenjör på Komatsu.

Det första beslutet kring skötseln av Kerstins och Filips fastighet är redan fattat: Ett knappt hektars skifte med gran i sextioårsåldern ska ner. Här har träden stått för tätt och börjat självgallra sig. Ganska omfattande angrepp av granbarkborre påverkar också vägvalet.

– Vi tänkte plocka ner det medan det finns något virkesvärde kvar, resonerar Kerstin och Filip.

Det var inget svårt beslut, sett till förutsättningarna, men knepigare blir det att bestämma vad som ska komma efter.

– Det blir förmodligen gran igen, för det är granmark, men jag är lite brydd. Är det mycket röta i granen får vi nog tänka ett varv till. Björk kanske skulle funka, men jag vet inte hur vilttrycket är på björk, funderar Kerstin.

Det svåra är långsiktigheten, säger hon.

– Klimatförändringar sker, hur kommer granen att klara sig framöver? Det vi gör nu är det barn och barnbarn som ska skörda frukterna av. Det är en utmaning, men spännande också.

På så gott som hela den övriga skogsmarken är det inte så mycket att fundera på när det gäller skötseln. Den dominerande delen av virkesförrådet utgörs av tall och gran i en ålder av 15 till 20 år.

– Mycket av valen är redan gjorda här, när det gäller trädslag till exempel, så vi får jobba med det vi har. Stamantalet i tallföryngringarna är stort, upp till 8 000 per hektar. Vi har jobb med röjsågen i fem år och sedan kan man tänka vidare, säger Filip med ett leende.