Journalisten Carl Henrik Palmér har i tidningen SKOGEN, nr 4-08, gjort en analys av en liten del av forskningen vid Umeå Plant Science Centre (UPSC), ett center som omfattar ca 170 anställda, där institutionerna Skoglig genetik och växtfysiologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och Fysiologisk botanik vid Umeå Universitet (UmU) ingår. Analysen fokuseras på delar av forskningen som bedrivs på skogsträd och andra modellväxter där professor Ove Nilsson är en av forskningsledarna.
Palmér har valt metaforen gökungen för att exemplifiera det negativa med att en institution eller en forskningsinrikt-ning får stora anslag. Tyvärr resulterar metaforen i att en felaktig bild växer fram.
Institutionen för skoglig genetik och växtfysiologi får sina anslag från universitetet (SLU) till forskning, forskarutbildning och utbildning på grund och avancerad nivå från fakulteten för skogsvetenskap. Anslagen till institutionen följer de av SLU och Fakultetsnämnden beslutade principerna om hur medel fördelas. Resultatet är, hur man än räknar (kronor per anställd person eller i förhållande till omsättning), att institutionen faktiskt tilldelas mindre pengar än flera av de andra institutionerna inom fakulteten. I dagens forskningsfinansieringssystem är det ofta så att stora externa finansiärer kräver motfinansiering av universiteten. Institutionen har därför också vissa medel direkt från universitetsstyrelsen som motfinansiering av stora externfinansierade program, t ex. Berzelii centret. Även om man räknar med denna finansiering har institutionen inte det största anslaget per person inom fakulteten för skogsvetenskap eller SLU. Institutionen är således ingen gökunge.
Nu menas kanske inte universitetets fördelning av medel när gökungar diskuterar utan måhända att externa medel från forskningsfinansiärer snedvrider finansieringen av angelägen forskning. I detta fall har Palmér både rätt och fel. Visst kan man påstå att forskningen liksom mycket annat påverkas av ”modenycker”. Det finns exempel på att forskningsråd tänker i samma banor och samtidigt satsar in-om samma områden eller koncept, exempelvis satsningar på speciella forskningsfält. Om nära på alla forskningsfinansiärer väljer att dela ut sina medel via sådana satsningar skulle detta kunna resultera i att bra forskargrupper i andra områden än de prioriterade samt andra angelägna forskningsområden blir nedprioriterade.
Vissa enheter, bla UPSC, har varit mycket framgångsrika att attrahera forskningsmedel från stora finansiärer som forskningsråden (Formas, Vinnova och VR), EUs ramprogram, stiftelser (Wallenbergstiftelserna, SSF) med flera. Dessa medel söks i konkurrens med alla andra naturvetenskapliga forskningsinriktningar, som fysik, medicin, biologi, kemi etc. Om UPSC inte hade varit duktiga på att få anslag så hade anslagen inte gått till annan forskning inom skogsområdet utan till annan forskning inom naturvetenskap.
Forskningsråden delar ut medel också till enskilda forskare för kortare projekt och även där har UPSCs forskare varit framgångsrika och stått sig bra i konkurrens med andra ansökningar inom skog och biologiområdena. Att beteckna detta som en gök-unge är inte en korrekt metafor av den konkurrensutsatta värld som forskarna befinner sig i. Forskarna får medel genom att konkurrera med sin vetenskapliga meritering och sina vetenskapliga frågeställningar.
Palmér antyder att en alltför stark marknadsföring av möjligheterna med forskningen inom UPSC kan ha bidragit till att de externa anslagen är stora. Det tål att upprepas att vår förvissning är att externa forsknings-finansiärer bedömer forskningen utifrån vad som står och utlovas i form av forskning i ansökningarna och hur forskargruppen levererat resultat tidigare, och att det helt och hållet är vägledande för om man får anslag eller inte.
Visst har det förekommit häpnadsväckande uttalanden om forskningens möjligheter och till och med löften som ibland med en lätt granskning kan avfärdas som fria fantasier. Universiteten har som bekant som princip att det är stort att tänka rätt men det är större att tänka fritt. Det är dock väldigt viktigt att komma ihåg att forskningen inom biologi, informationsteknologi och medicin har gjort häpnadsväckande framsteg de senaste åren, vilket också har visats ha praktisk betydelse inom många områden. Den utvecklingen och de tillämpningar som vissa forskningsupptäckter medfört var inte möjliga att förutse, medan andra visioner nu har visat sig vara felaktiga. Om framtiden vet vi att det inte alltid blir som vi tror idag.
Ove Nilsson har fått ett prestigefyllt pris för sin forskning som Palmér illustrerar. Priset delas ut efter noggrann granskning av inkomna förslag till pristagare. Tidigare under samma år som priset delades ut drog Ove Nilsson tillbaka en artikel som var publicerad i den högt ansedda tidskriften Science. Styrelsen för Marcus Wallenbergs pris och belöningskommitté var väl medvetna om detta, men valde att tilldela Ove Nilsson priset, med motiveringen att de upptäckter han gjort, bortsett från artikeln i Science, ändå var tillräckliga vetenskapliga genombrott som var väl värda en belöning.
I analysen skildrar Palmér detta händelseförlopp på ett mycket märkligt sätt. Det var Ove Nilsson som anmälde att något inte stod rätt till med data som publicerades. I Palmérs skildring är det någon annan som inte kunde upprepa resultatet, men i verkligheten var det Ove Nilsson själv som beordrade en analys och upprepning av experimenten. När Ove anmälde avvikelserna till institutionens prefekt igångsattes omedelbart en oberoende utredning om vad som inträffat. Det var således inte något annat universitet som initierade en utredning, det var prefekten på SLU. Fakta är viktiga i detta sammanhang. SLU har varit helt öppna med vad som hänt och redovisat de fakta man kan få fram. Den fråga vi ställer oss är med vilket syfte detta togs upp i analysen.
Skogsforskningen inom växtfysiologin och angränsande ämnen befinner sig i sin linda. Ingen vet idag vad som kommer att visa sig vara de stora och viktiga landvinningarna, men vi är övertygade om att det enda riktiga förhållningssättet är att stimulera en fri grundforskning att utvecklas om den inte strider mot viktiga etiska principer.
Jan-Erik Hällgren, Dekanus Skogsfakulteten
Thomas Moritz, Prefekt vid Institutionen för skoglig genetik och växtfysiologi