Under 2021 tog finska skogar upp 6,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket enligt myndigheten Naturresursinstitutet Luke inte kompenserar utsläppen från annan markanvändning som jordbruk.
Uppgifterna bygger på en preliminär beräkning eller ett snabbestimat som myndigheten skriver i ett pressmeddelande.
Visserligen visar den att jordbrukets klimatutsläpp sjönk något jämfört med 2020, men det gjorde dessvärre även den finska skogens tillväxt och därför blev landets markanvändning som helhet en utsläppskälla. Nettoutsläppen beräknas till 2,1 miljoner ton under 2021.
– Skogen är fortfarande en kolsänka, men kolsänkan har minskat på grund av att tillväxten av trädbeståndet har avtagit och avverkningarna har ökat, betonar forskaren Tarja Tuomainen vid Naturresursinstitutet.
”Det som är bekymrande är att det troligtvis är just skogen och skogsbruket som nu gjort att siffrorna tippat över”, skriver sajten Iskogen.
Förutom avverkningens omfattning påverkar faktorer som torkan 2018 och de många barkborreangreppen skogens upptag av koldioxid och andra växthusgaser.
SAMMANLAGD MARKANVÄNDNING RÄKNAS
Inom EU räknas lagring och utsläpp av växthusgaser i all markanvändning – den så kallade LULUCF-sektorn – samman till ett netto. Det gör att länder som har lite skog och mycket åkermark hamnar på minus, det vill säga släpper ut mer än de lagrar. I skogrika länder som Sverige och Finland har den sammanlagda markanvändningen hittills i regel lagrat mer än den släppt ut, men den preliminära finska beräkningen pekar alltså på ett trendbrott.
Att ett av Europas skogrikaste länder blir en kolkälla är alarmerande, säger David Erlandsson, sakkunnig i bioekonomi på Naturskyddsföreningen, till tidningen Sveriges Natur. Enligt honom är det mest effektiva sättet för såväl Finland som Sverige att nå våra klimatambitioner att minska avverkingsnivåerna.
Forskaren Mattias Lundberg på SLU säger till Svensk Natur att den finska beräkningen pekar på en viktig aspekt med skogens roll i klimatarbetet: Att kolbindningen kan svänga mycket och snabbt.
− Det gör det väldigt svårt att bedöma utvecklingen och skatta hur mycket nettoupptaget kan tänkas vara i framtiden, till exempel hur stor sänka vi ska klara av till 2030, säger Mattias Lundblad till tidningen.