Som ett undantag skyndar han förbi, Carl von Linné på sin händelserika resa i Lappland 1732. Men det är senare och främst med torpare, huggare och människorna kring dem, som läsaren stiftar sina bekantskaper.
På torpet: det hårda arbetet och barnafödslarna, ett barn om året så länge modern orkade. Barnen togs i arbete tidigt, redan vid fem års ålder.
Ute i skogen: huggandet vid avverkningarna och byggandet av en egen koja. Dessutom timmerkörningarna med häst som upphörde när tjälen gick ur jorden. Och så möter vi Oskar som kolar milor – och många fler.
Författaren Henning Hamilton låter oss lära känna personerna genom deras sysslor och tankar.
En av dem är Lisa, född 1894 i Wilhelmina i en vacker lapplandsbygd. Pappa var välbeställd husbonde och mamma tjänstehjon på hans gård. Mamman blev med barn mot sin vilja. Som plåster på såren lät husbonden den nyblivna modern och hennes dotter bo på ett litet skogstorp, ett rum med trampat jordgolv.
Så småningom kom en styvfar in i bilden. Han arbetade som bolackare, det vill säga arbetssökande huggare som drog genom bygderna. Lisas liv är en fascinerande resa där hon med säregen drivkraft tog sig ur fattigdomen. Senare i livet kom hon att intressera sig för folkliv och utvecklade och ansvarade för Wilhelmina museum.
Boken lyfter bortglömda begrepp. Kolonat var bosättningar som etablerades för att inte en stor del av landet skulle ligga öde. Under åren 1918-1926 tillkom 700 kolonat i Norrland. Med hjälp av statliga bidrag och lån skulle bosättarna bygga ett hem och en lagård. På vintern skulle Domänverket tillhandahålla skogsarbete. Men under de första åren kunde inget skogsarbete erbjudas då inget virke efterfrågades. Det var ett svek som livligt diskuterades.