Exoter vinner i långa loppet

23 april 2012 Granen är körd i södra Sverige, säger Hans Klementsson. Det kommer att fortsätta att storma, så det gäller att hitta alternativen. Här är hans recept på vilka trädslag som fungerar, och vad man ska tänka på när beståndet anläggs.

Exoter vinner i långa loppet

–Här går gränsen, säger Hans Klementsson, och pekar på några höga granar vid Lursjön i norra Skåne. Granen vandrade in från norr men kom inte längre i sin naturliga utbredning. Boken som kom söderifrån gav den för hårt motstånd.

–Vår vanliga gran har sitt ursprung i norra Ryssland där tjälen bara tinar ett par decimeter på sommaren. Där har den utvecklat ett flackt rotsystem, som inte tränger ner på djupet. Vinterstormarna klarar den tack vare att den är fastfrusen i marken, konstaterar Hans som bland annat kan titulera sig skogs-ägare, skogsmästare, skogsbrukslärare och virkesinköpare.
–Vanlig gran är genetiskt körd och går inte att använda i sydsvenskt skogsbruk, påstår Hans tvärsäkert. De ytliga rötterna är en genetisk egenskap som man inte kan råda bot på med skötsel. Det spelar ingen roll vad du gör, stormar det blåser granen omkull!
Här i Hans Klementssons skog är det bördigt, och regnar hela 700 mm per år. I snitt vart fjärde år kommer det en kraftig storm.
–Storm är ingen naturkatastrof, det är en kalkylerad risk, förklarar Hans krasst.

Framför granarna står det småplantor utspridda här och var, men det är inga vanliga granplantor, det är sitkagran. 1984 blev Hans sugen på att testa nya barrträd. Det var dags att plantera nytt på ett stormfälle där marken lämpade sig bäst för gran, tanken på en barrblandskog växte fram. Som trädintresserad skogsmästare och virkesinköpare hade han koll på både sitkagran (Picea sitchensis) och kustgran (Abies grandis). De är exoter som har sitt ursprung i tuffa blåsiga miljöer i västra Nordamerika och lovordades av entusiasterna, inte minst på grund av stormfastheten.

Han bestämde sig för att prova i ett bestånd. För att gardera sig satte han varannan rad sitka och varannan vanlig gran, alternerat med en rad kustgran och en rad vanlig. Totalt blev det 1500 vanliga granar. Intill plante- rade Hans bara vanlig gran, kraftiga fyraåriga plantor.
Det växte på bra! Redan 2004, när träden var 20 år gamla var det dags för gallring. Den uttagna volymen blev hela 70 m3/ha. Gallringen skedde med skördare, men på grund av terrängen och beståndets form blev man tvungen att dra stickvägarna rakt i vindriktningen.

Bara ett halvår efter gallringen drog Gudrun genom skogen. Hans bävade för följderna, men bara en enda sitka låg. Den hade dragits med i fallet av en vanlig gran. Och inte en enda kustgran hade rykt, trots att de är mycket högre och har en större krona. De står dessutom främst i den förhärskande vindriktningen. Även de vanliga granarna i blandplanteringen hade klarat sig bra, tack vare stödet från sitkakompisarna. Monokulturen med bara vanlig gran, däremot, skadades svårt.
Hans blev nyfiken och tittade närmare på den fallna sitkans rotsystem.
–Jag hade aldrig sett något liknande! Sitkan utvecklar både pålrötter och längsgående stagrötter. De verkar gå lika djupt som tallrötter, konstaterar Hans förvånat.

Läs hela reportaget i SKOGEN 3/12.

Du som är medlem kan läsa hela reportaget och resten av tidningen på medlemssidorna.

Text: Karin Bernle

Hämtar fler artiklar
Till Skogen startsida
På väg
Linn prisas för förband av skogsråvara
SkogsJobb