EU:s restaureringslag: Två synsätt

Syftet med naturrestaureringsförordningen är att sätta upp mål för hur EU:s medlemsstater ska restaurera eller återskapa olika typer av ekosystem, till exempel ängar och våtmarker.

Förslaget har debatterats och omarbetats längs vägen och var färdigt att drivas igenom i mars, men i sista stund stoppades det av bland andra Sverige och Ungern.

I förra numret skrev SKOGEN att det är oklart vad som händer nu, om förslagets omarbetas igen eller begravs. Men vad skulle egentligen lagen i sin nuvarande form ha inneburit för skogsägarna?

GUNNAR LINDÉN, LRF SKOGSÄGARNA

Gunnar Lindén tror att lagen återkommer, men sannolikt inte före valet till EU-parlamentet 9 juni.

– I princip kan den tas upp på vilket ministermöte som helst, men mest troligt är att det bli på nästa miljöministermöte och det är efter valet, säger han.

Helt avgörande för lagens konsekvenser är, enligt honom, frågan om bedömning av naturtyper. Klassning av naturtyper finns sedan tidigare i EU:s art- och habitatdirektiv och för Sveriges del listas 89 olika gällande land och vatten.

Grundtanken är att om naturtypen inte når en viss areal i dag så behöver den återskapas genom restaurering. Om statusen i en naturtyp är god innebär det att den inte får försämras och om statusen inte är god måste den förbättras. I bägge fallen kan stopp av skogsbruk vara en del av lösningen.

För att bedöma hur mycket av varje naturtyp som behövs tittar man bakåt i tiden. I Sveriges fall används förindustriell tid som referens. Med andra ord ska 20 procent av landarealen vara som före 1750. Men det är en referens som inget annat land använder. Vanligt är att man använder tidpunkten för landets EU-inträde. För Sveriges del skulle det alltså vara 1995.

– Om vi använde samma referens skulle samtliga skogsnaturtyper vara oförändrade eller ökande, säger Gunnar Lindén.

Det vore fullt möjligt för Sverige att säga till EU att vi gjort fel bedömningar gällande naturtypsklasser.

Gunnar Lindén

I en gemensam skattning – baserad på förindustriell tid, alltså – av hur mycket som behöver återskapas till naturskog landar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket på 2,6 miljoner hektar.

– De gör visserligen också bedömningen att man skulle kunna dra av 1,3 miljoner hektar som är skyddat eller frivilliga avsättningar, men där tror jag att man räknar väl generöst. Det är inte troligt att alla skogsägare kan matcha sina frivilliga avsättningar med rätt naturtypsklass.

Ändå har lagen blivit bättre än ursprungsförslaget som gav medlemsstaterna mindre rådighet att påverka, anser Gunnar Lindén.

Det är de svenska myndigheternas tolkningar som får störst betydelse nu.

– Vad som är referensareal bestämmer Sverige självt, inte EU. Men det blir också viktigt huruvida vi bedömer att naturtyperna i våra skogar redan har god status eller inte.

Han tror att det krävs ett helt nytt tänk från svenska myndigheter.

– Det vore fullt möjligt för Sverige att säga till EU att vi gjort fel bedömningar gällande naturtypsklasser.

JÖRGEN SUNDIN, NATURSKYDDSFÖRENINGEN

En viss trötthet kan anas hos Jörgen Sundin när naturrestaureringslagen diskuteras ”som om det vore något helt nytt”. Själva lagförslaget må vara ganska nytt, men inte att skogar med höga naturvärden ska skyddas, poängterar han.

– Vad EU vill göra är ett skapa ett tydligare ramverk för att nå de åtaganden medlemsstaterna redan har genom internationella överenskommelser och EU:s naturvårdsdirektiv, som redan gällt i 30 år. Vi råder själva över utformningen av hur vi vill nå målen, vilket ger stora möjligheter att anpassa genomförandet till våra nationella förutsättningar.

– Sveriges perspektiv, att tillsammans med Ungern motsätta sig naturrestaureringslagen, är något som andra EU-länder har svårt att förstå, säger Jörgen Sundin.

Sverige har sedan länge ett av riksdagen fastställt mål att produktion och miljö ska vara jämställt i skogsbruket och så är det inte i dag, anser han, och vi når heller inte upp till tidigare internationella åtaganden.

Lagförslaget säger att det är angeläget att restaurera skogar av naturskogskaraktär. Naturskyddsföreningens huvudbudskap är därför att kontinuitetsskogarna i norr, av naturtypen västlig taiga, bör prioriteras. De bör i första hand skyddas och lämnas för fri utveckling, säger organisationen.

– Detta eftersom kontinuitetsskogarna har bäst förutsättningar för restaurering, samtidigt som skogsbruk är den största enskilda faktorn bakom förlust bakom biologisk mångfald. Det här är skogar som i dag i hög grad kalavverkas, säger Jörgen Sundin.

Sedan behöver man hjälpa till genom naturvårdsbränning och att återställa våtmarker, anser han.

Det betyder inte att det inte finns andra skogstyper som behöver restaureras. Både yngre barrskog och ädellövskogar i söder behöver bli mer sammanhängande för att gynna arter eller andra naturskogar.

Men det är bråttom att komma igång, säger Jörgen Sundin, och därför krävs en prioritering. Han tycker att det finns viss oärlighet i debatten. Ett exempel är när skogsbrukets förespråkare räknar på kostnaderna för stående skog.

– När kostnaderna och konsekvenserna beskrivs utgår man ofta från att alla skogar som i dag har höga naturvärden är tillgängliga för avverkning, vilket inte tar hänsyn till våra internationella åtaganden, sektorsansvaret och det redan pågående statliga arbetet med skydd av värdefulla skogar, säger Jörgen Sundin.

Om man inte kan visa att den svenska bioekonomin baseras på en hållbar råvaruförsörjning är risken stor att man tappar trovärdighet.

Jörgen Sundin

Han tycker också att Sveriges sätt att rapportera naturtyper får orättvis kritik. Referensvärdena har tagits fram av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket och vilar på vetenskaplig grund, anser han. Mycket pekar på att andra EU-länder som exempelvis Finland kommer att börja rapportera på liknande sätt som Sverige.

– Sveriges ansvar för att stoppa förlusterna naturskogar och deras biologisk mångfald ändras inte av att vi ändrar vårt sätt att rapportera.

Det ligger både av naturvårds- och klimatskäl bakom behovet att öka skogsskyddet, anser Jörgen Sundin.

– Miljömålsuppföljningen visar att de fortsatta förlusterna av de sista natur- och kontinuitetsskogarna är ett akut problem som behöver lösas oavsett om restaureringsförordningen antas och oavsett hur Sverige rapporterar till EU, säger han.

– Det borde svensk skogsnäring – som säljer 75 procent av sina produkter på EU-marknaden – tänka på. Om man inte kan visa att den svenska bioekonomin baseras på en hållbar råvaruförsörjning är risken stor att man tappar trovärdighet, säger Jörgen Sundin.