Nyligen klubbades EU:s förordning om illegal skogsavverkning slutligt igenom av ministerrådet. Förordningen innebär att det blir förbjudet att handla med illegalt avverkat virke och trävaror tillverkade av illegalt avverkad skog. Förordningen omfattar alltså inte enbart rundvirke, utan alla produkter som är tillverkade av trämaterial.
Bakgrunden till förordningen är att den illegala skövlingen bedöms vara en av de bidragande orsakerna till växthuseffekten och därmed till klimatförändringarna. Olika utredningar har påvisat att andelen illegalt virke på den europeiska marknaden uppgår till mellan 20 och 40 procent . Ursprungligen var det alltså miljöskäl som utgjorde det främsta motivet till förordningen. Förordningen kommer att träda i kraft i början av 2013.
Den svenska regeringen var ensam om att rösta nej till ett antagande av förordningen. Rädslan från den svenska regeringen såväl som från flera svenska europaparlamentariker har varit att förordningen innebär en orimligt stor administrativ börda för företag som arbetar med trävaror, och därmed att trä skall missgynnas.
Förordningen har under en längre tid varit en stridsfråga i europaparlamentet och textförslaget har reviderats ett flertal gånger. Det ursprungliga textförslaget hade exempelvis inneburit att allt svenskt virke klassificerats som olagligt. Många brister har således rättats till innan förordningen antogs, men fortfarande kvarstår flera frågetecken.
Förordningen innebär att den som importerar virke från ett land som inte är medlem i EU skall iaktta tillbörlig försiktighet. Kravet på tillbörlig försiktighet riktas enbart mot importörer, alltså den som placerar varan på den europeiska marknaden. De som köper av en importör skall endast behöva uppvisa en faktura som skall sparas i företagets bokföring, för att kunna visa att materialet eller varan har importerats till Europa av någon annan. Detta utgör den s.k. kvittoprincipen. Den största administrativa bördan bärs därför av importören. Kraven på spårbarhet kan på många sätt liknas vid de krav som ställs vid FSC-märkning, även om det finns skillnader. Ett av syftena med såväl FSC-märkningen som förordningen är att säkerställa att virket är legalt avverkat. Förordningen utgör, till skillnad från FSC-märkningen, inte någon miljömärkning. Trenden mot ökade krav på virkets spårbarhet är dock tydlig.
Vad kravet om att vidta tillbörlig försiktighet kommer att innebära återstår att se. Det är möjligt att importörer tar in en tredje part som går igenom dokumentationen och certifierar det material och de träprodukter som företaget tänkt importera. Kravet på tillbörlig försiktighet kvarstår dock, en tredjepartsverifiering innebär alltså inte att importören friskrivs från ansvar.
Bevisbördan för vad importören visste vid tidpunkten för inköpet av virket bärs dock av den som väljer att åtala för brott mot förordningen. Konsekvenserna för den som blir fälld kan bli stora. Straffskalan innefattar såväl dryga böter och fängelse som möjlighet till konfiskering av virke och andra trävaror.
Det står klart att regelverket ställer omfattande krav på dokumentation från den som importerar trävaror till Europa från ett utomeuropeiskt land. Förutom att regleringen eventuellt påverkar handeln med länder utanför EU är det tveksamt vilken den egentliga effekten kommer att bli. Många inom skogsindustrin menar att förordningen inte kommer att stoppa den illegala avverkningen och att den därmed inte heller kommer att ha en nämnvärd inverkan på importen från utom-europeiska länder. En av industrins starkaste invändningar är att förordningen istället kommer att leda till ökande problem med illegala dokument och korruption.
Sammanfattningsvis torde det kunna konstateras att företag som varken avverkar eller importerar virke knappast kommer att behöva visa upp mer än en faktura som intygar var trävarorna är inköpta. Vidare uppfyller stora delar av den svenska skogsindustrin redan idag många av de krav regelverket ställer, varför omställningen inte torde bli alltför stor. Det finns dock anledning att tro att den svenska skogsnäringens import från Östeuropa, men kanske framförallt delar av importen från Sydostasien och Sydamerika, kommer att påverkas av den nya förordningen. Merkostnaden som uppstår i och med kraven på dokumentation kommer givetvis i slutändan att belasta konsumenten.
Slutsatsen är att förordningen riskerar att bli en tandlös papperstiger som enbart skapar en administrativ börda för skogsindustrin. Som ett resultat av den administrativa börda som åläggs industrin riskerar trä att missgynnas som material, även om trä är ett miljövänligt alternativ. Detta trots att det var just miljöargumentet som ursprungligen utgjorde skäl för att ta fram regelverket. Mot den bakgrunden kan det tyckas ironiskt att skogsindustrin, när förordningen träder i kraft, kommer att vara hårdare reglerad än oljeindustrin. Risken för att regelverket blir direkt kontraproduktivt är uppenbar.
av AnnaMalin Petré