Det är 1938 och TT tar ett för tiden djärvt grepp. De introducerar den första kvinnliga nyhetsuppläsaren, Astrid Kindstrand. Efteråt blir Radiotjänsts växel nerringd av människor som vill uttrycka sitt missnöje. ”Det passar sig inte att kvinnor berättar om krig och elände”, sa en av de många, många missnöjda.
Så här i efterhand vilar det ett löjets skimmer över reaktionerna.
Häromåret publicerade Online Voices en studie som visade att kvinnors röster uppskattas mer än mäns i reklam och annan inspelad information. Ingen vet vad som hade hänt om inte TT tagit första steget. Men en sak vet vi: Någon måste göra det.
Som vi också vet finns det alltid en grupp som tycker att allt var bättre förr. Den gruppen fortsatte kanske under hela sitt liv att stänga av radion för att tysta kvinnliga nyhetsuppläsare. Men för de flesta som knorrade i början tog vanans makt över. Kvinnliga röster i media blev självklart.
Det finns fler exempel.
När jag var ung var det vanligt att det hängde nakenkalendrar på de industrier som jag besökte i mitt jobb. Det var inte helt bekvämt att intervjua någon intill en utvikt kvinna. Men man valde att ducka. Man var ju van…
I höstas uppmärksammade Nyks (Nätverket för yrkesverksamma kvinnor i skogsbranschen) att det fortfarande görs nakenkalendrar. De ansåg, i enighet med de flesta andra, att de borde stoppas.
Nätverket blev hårt åtgånget i kommentarsfälten på sociala medier av folk som värnade rätten att få se halvnakna tjejer grensla just skogsmaskiner. Nyks Matilda Hansson kunde i en debattartikel i Land Skogsbruk vittna om att kalenderförespråkarna inte var ryska nättroll. Det var helt vanliga människor, med barn på samma förskola eller jobb som hantverkare i närområdet.
Men skillnaden mot nu och den tid när jag intervjuade industrifolk med nakenbilder i bakgrunden, är att kalenderkramarna går emot normen. Nuförtiden är det den med en nakenbild på väggen som får ducka. Det märktes inte minst i fördömandena från skogsägarrörelse, skogsbolag och myndigheter.
STENÅLDERSTRAMS
Vi har vant oss av med kalendrar. De passar inte in. De är, som Anna Furness vd på Skogsentreprenörerna uttryckte saken, stenålderstrams.
I vissa miljöer tycks acceptansen för stenåldersbeteenden ha dröjt kvar. Det uppmärksammades inte minst här på skogen.se av en grupp kvinnliga jägmästarstudenter i samband med #metoo-uppropet för ett par år sedan. I ett öppet brev beskrev de hur en grupp manliga studenter drev sexism och härskarteknik så långt att stora delar av klassen mådde dåligt. Förlöjligande, förminskande och rena övergrepp förekom. Här fanns en hel infrastruktur som duckade. Man blev van.
Tack vare brevskrivarnas engagemang har skolan infört en rad åtgärder för att hindra en upprepning. Man får hoppas att tillvänjningen nu gått i motsatt riktning, det vill säga att noll tolerans råder.
I senaste numret av SKOGEN kan du läsa om mindre iögonfallande särbehandling av kvinnor. Under vinjetten Sista ordet intervjuas Nyks Elin Olofsson. Hon varnar för att stirra sig blind på antalet kvinnor i bolagens och skogsägarföreningarnas ledningsgrupper. Kvinnor finns, men på positioner som HR-chef, kommunikationschef och hållbarhetschef. Män har positioner som vd, skogs- och affärschef.
”Kvinnor i ledningsgrupper har stödfunktioner mer än maktpositioner. Det har väl aldrig hänt att någon går från ett sådant jobb till den verkliga makten”, varnar hon
Någon skoglig verksamhet måste ta första steget och bryta vanans makt. Visst, det finns alltid de som skulle ha fortsatt att stänga av radion för att tysta en kvinnlig röst. Men en fråga för alla oss andra är:
När blir kvinnor på maktpositioner lika självklara som kvinnoröster i radion?