I en replik menar Magnus Kindbom, skogsdirektör, LRF Skogsägarna, att Birdlife Sverige föreslagit att markägaren ska stå för kostnaden för att avstå sin egen mark. Detta är ett uppenbart felaktigt och på något märkligt sätt framkrystat påstående. Essensen i det jag skrev var istället att vi gärna ser ordentligt mycket mer ersättning till markägare med stora naturvärden på sin mark, så att incitamenten för att skydda biologisk mångfald blir starkare.
LRF fortsätter att hävda att artskyddsutredningen syftar till att den enskilde markägaren ensam ska ta ekonomiskt ansvar för att bevara naturvärden, vilket utredningens betänkande definitivt dementerar. LRF väljer också fortsatt att blunda för att det borde vara branschen/näringen som måste ta ett större ansvar. Då skulle belastningen för en småskalig skogsverksamhet bli i det närmaste försumbar.
MÅNGA BRINNER FÖR BIOLOGISK MÅNGFALD
Vi lyfter gärna fram att många skogsägare brinner för att gynna biologisk mångfald och hänsynstagande till biologisk mångfald har i vissa avseenden blivit bättre på sistone. Men det räcker med att se hur tillståndet för allt fler arter fortsätter att förvärras, för att inse att det svenska skogsbruket är allt annat än hållbart. Det utbredda trakthyggesbruket är kanske det tydligaste exemplet, då det tar åtskilliga hundra år att återskapa det ekosystem som förstörs när en naturskogsliknande skog kalhuggs och markbereds.
-Så JA, Magnus, den bistra sanningen är att svenska markägare otvetydigt förstör skogliga ekosystem – det är ju det som vi tillsammans, och med hjälp av bland annat naturvårdslagstiftningen, måste komma till rätta med! För det går att bruka skogen på ett hållbart sätt. Nyare forskning visar till och med att det långsiktigt är ekonomiskt fördelaktigt att tillämpa ett kontinuitetsskogsbruk (utan kalhyggen), samtidigt som biologisk mångfald bevaras.
Skogsnäringen fortsätter att påstå att våra skogsekosystem måste brukas för att bevaras. Det krävs dock inte särskilt omfattande ekosystemkompetens för att inse att den totalt sett absolut bästa åtgärden för skogens biologiska mångfald vore att lämna skogarna helt utan mänsklig påverkan. Nu vet vi ju att det inte är möjligt i praktiken, och alltså inget som vi föreslår. Men för att åtminstone lämna fragmentariska delar av rika skogsekosystem till kommande generationer, så måste vi avsätta de skogar som innehåller störst naturvärden – och bruka produktionsskogarna med biologiskt hållbara metoder.
VERKSAMHETER LEVER GIVETVIS VIDARE
Artskyddsutredningen är omfattande (drygt 1700 sidor), så det är förståeligt ifall få har orkat ta sig igenom den i sin helhet. Men jag tror inte att det är det som är orsaken till att Magnus inte vill förstå det absurda i sitt (upprepade) påstående att förslaget skulle få ”långtgående följder för hela den svenska landsbygden och riskerar att förhindra alltifrån vårskogsbruk, tidig vallskörd och vindkraftverk”. Samtliga nämnda verksamheter kommer givetvis att leva vidare och de flesta borde inte ha några svårigheter att genomskåda LRF:s retorik. En statlig utredning skulle aldrig mynna ut i ett scenario där ”alla maskiner och en stor del av svensk industri skulle stå stilla under delar av året med mycket stora konsekvenser för svensk ekonomi, klimatomställning och landsbygd”.
Det är ett lumpet sätt att skapa opinion mot ett bättre skydd för den natur vi alla är beroende av.
DANIEL BENGTSSON
Birdlife Sverige