Nej, ensam är inte stark. Det är en viktig insikt när svenska skogar i allt större utsträckning hotas av insekter och sjukdomar som flyttar norrut, enligt professor Jan Stenlid.
– I dag är det upp till skogsägaren själv att ta itu med angrepp på skogen. Och man får själv ta den ekonomiska smällen, säger han.
Det här har tre uppenbara nackdelar: Skogsägarens incitament för att ta kostnader för att ”skydda det allmänna” kanske inte alltid är så stort. Han eller hon kanske heller inte kan agera tillräckligt snabbt. Dessutom: punktinsatser utförda av skogsägaren ger ingen överblick.
Enligt Jan Stenlid har samhället dålig beredskap mot de flesta skogliga smittspridare och skadedjur.
– Det finns en lucka mellan ansvarstagande myndigheter. Jordbruksverket är EU:s samarbetspartner och de jobbar för att stoppa smittor från länder utanför Europa.
När de sprids hit från våra grannländer är det däremot Skogsstyrelsens ansvar och de gör vad lagen kräver. Det vill säga ganska lite. Lagen omfattar ju väldigt få skadegörare. Det finns exempelvis inga regler för hur den nya, snabbt spridande svampen Diplodia pinea ska stoppas.
Jan Stenlid,
professor i skogspatologi, SLU i Uppsala I bästa fall kan markägaren få dispens för att avverka sin drabbade tallskog i förtid.
Jan Stenlid tycker att markägaren bör kunna få ekonomiskt stöd för att agera snabbt. Och att det krävs ett visst mått av centralstyrning.
– En orsak till att Storbritannien tidigt fick bukt med askskottsjukan är att premiärministern snabbt krävde en landsomfattande inventering. Även här skulle man kunna be dem som redan jobbar i skogen att inventera ett utrymme. Visst kan vi forskare göra inventeringar, men de blir inte lika omfattande och kostar ju faktiskt en slant.
– För att hindra smittspridare kan man ibland nästan behöva vara lite militärisk, tillägger Jan Stenlid.
Berättat för Karin Lepikko
SKOGEN 10/2017