Det är juni och jag och min son spenderar ännu en dag i föräldraledighet. Ledighet förresten – kanske har jag aldrig haft en viktigare syssla. Just nu ska jag ägna mig helhjärtat åt att fostra en liten människa som ska hjälpa till att bära vårt framtida samhälle.
Och som jag får möjlighet att göra det! Vi går i skogen, min son Harry och jag. Han sitter i bärsäck på min rygg, tuggar på min hästsvans och gurglar belåtet. Tossor på fötterna, mössa på huvudet. Det är svalt i den gamla, vackra granskogen vi går igenom. Här är det tyst och lite högtidligt – som alltid när man umgås med nästan hundra år gamla träd. Jag talar om för sonen att det var hans namne, hans mammas morfar, som planterade dem. Skogsbruk är ett kontrakt mellan generationer, säger jag. Det ska slutavverkas här till vintern och fastän jag känner varenda sten och stig väl så VET jag att jag kommer att bli hyggesvill efteråt. Det är en del av tjusningen. Denna plötsliga metamorfos som anger startskottet för nästa skogsbrukscykel. Som genom ett trollslag blir vyerna annorlunda, välkänd skogsmark får andra läten och lukter och nya besökare, både växter och djur. Och så börjar resan mot nästa gammelskog igen.
Jag tycker mig höra att skogen som avverkas viskar hälsningar om lycka och välstånd från mina förfäder – och på samma sätt väser jag små budskap till mina barnbarns barn när jag senare går och klappar på de nysatta plantorna. Undrar vad den skogsråvaran kommer att användas till? Det enda jag vet är att jag inte vet det. Tydligare blir aldrig den plikt jag har att fullfölja gentemot kommande generationer. Idag får jag bruka det som någon annan gjort i ordning för mig – och förbereder för dem som ska komma långt efter mig.
Skogsbruk, det är ett kontrakt mellan generationer, säger jag igen till min son. Jag har aldrig förstått det bättre än just nu. Harry däremot struntar i min föreläsning. Han har kräkts i mitt hår.
——
Älskar du skogsbruk lika mycket som vi, bli medlem i Föreningen Skogen du också! – klicka här!
—–
Och så får mitt liv handgriplig mening igen, ner med Harry ur bärsäcken, sanering medelst hushållspapper och våtservett och dags för välförtjänt fikapaus. Kaffe till mamma, välling till junior. Vi letar oss ut ur skogen och kliver ut på en frostlänt föryngring som inte riktigt vill gå till sig. Just idag är det alldeles underbart att få sjunka ner på en torr, varm stubbe och blicka mot älgtornet över försommarhyggets ljusa, alltför välbetade, grönska. Så här luktar sol, säger jag till sonen. Vi byter blöja – fram med våtservetterna igen, de underbara. Och dagens blöjor är så otroligt mjuka mot ömtålig bebishud. Harry är helnöjd. Han sitter i mitt knä, pillar med en kotte och hojtar glada obegripligheter åt en fiskgjuse.
Jag tittar beundrande på min son och säger som så ofta förr – sådana guldklimpar som du växer inte på träd precis!
Men tänk att blöjor, våtservetter och hushållspapper faktiskt gör det. I sanning – vad gjorde småbarnsföräldern utan skogen?
Från en mamma på vift i Roslagsskogarna vill jag därför rikta ett hjärtligt TACK till er alla i skogssverige! Tack vare er har vi mer skogsråvara att nyttja än någonsin i vårt land och ett engagerat kunskapande om hur vi ska bruka våra skogar utan att förbruka dem. Jag ser med tillförsikt fram emot det hållbara välfärdssamhälle som vi med hjälp av våra svenska skogar ska kunna efterlämna till Harry och hans kompisar.
Anna Furness
mamma till Harry, 13 månader,
styrelseledamot i Föreningen Skogen
och vd för SMF Skogsentreprenörerna